Dessa ord skrev en vän till mig idag 💛

Nu tycker du kanske att jag Överdriver...

Men det struntar jag i..*L*

Jag tror inte du förstår, hur mycket du betyder

för människor runt dig, du imponerar på ditt sätt

att vara, den du är, vill andra vara!

Jag vet inte vad det är i dig som jag dras till.

Jag gissar att det är det sätt du ÄR.

Du spelar INTE du ÄR.

Det är stor skillnad på att VARA & att tro att man är det.

Det märks att du ÄR äkta, du kan nämligen inte spela

någon annan, du kan inte ljuga & någon säger att

du hittar på.

Så gissar du, du gissar inte efter det andra tror,

du gissar efter det som känns rätt.

Kram en som tycker du är makalöst charmig

precis som du är!

Ett kurdiskt bröllop

Glitter, glitter och mera glitter! Vi är inbjudna till min kära väns bröllop, ett kurdiskt bröllop och det ska bli fantastiskt roligt! 

Jag har alltid dragits till människor från andra kulturer , genuint intresserad av deras traditioner och livsöden. Första gången jag hade en vän från en annan del av världen var jag sju år och hembjuden  till min Argentinska vän Maria. Jag minns hennes hem med varma glada färger och hennes härliga pappa. Dom bjöd på granatäpple, något jag aldrig tidigare smakat men som jag gärna ville göra igen. Det var gott, nytt och spännande. 

Ett budskap som jag vill ge mina barn är just detta. Ha ett öppet sinne för allt och alla slags människor. Det kommer att berika ditt liv oändligt. Jag vet inte vem jag skulle vara idag utan detta mångfald av människor jag fått möjligheten att lära känna.  Tänk vad tråkigt allt skulle vara om vi människor är just olika.

I slutet av maj gifter sig en av mina bästa vänner. Vi är hedersgäster på ett kurdiskt bröllop och jag längtar efter att få klä mig vackert och damma av strassörhängerna! 

Jag valde att prata

Familjen hade en tuff tid efter äldsta sonens utbrott och makens frustration som visades i ilska. Jag valde att släppa ut mina känslor till en nära vän och jag stod stark under konfliktens gång.

Jag är förbaskat stolt över mig själv. Under det kaos som rådde under ett par dagar efter att sonen polisanmält min man för misshandel var mitt huvud iskallt och klart. Mitt sinne var inte grumlat av hysteriska känslor, oro för framtiden eller sorg. På något sätt visste jag att jag skulle komma ur detta med båda fötterna på jorden tillsammans med mina barn.

Huruvida det rörde sig om misshandel eller inte kan inte jag avgöra. Att stoppa en son som väger 80 kg från att slå sönder hela huset kräver ett stort motstånd, vilket naturligtvis uppfattas både skrämmande och hårdhänt. Åklagaren har lagt ner utredningen och vår handläggare på soc vet hur mycket vi engagerar oss i våra barn.

Min man går i samtal på Aspergercenter för att förstå och acceptera sonens svårigheter. Han pratar säkerligen om mig också. Trots att vi levt tillsammans i 20 år finns det säkert saker som är svåra att förstå för honom. Vad vet jag?

Det jag vet, är att jag lovat mig själv att aldrig någonsin går med på att mina barn ska få leva i samma förnekelse som jag växte upp i. Den tryckande tystnaden som uppstod, när det hänt något ofattbart jobbigt och allt kvävdes av denna tryckande tystnad. Jag kommer aldrig att acceptera alkoholism, överdriven ilska eller obearbetat frustration i min familj.

Tack du fina vän, som gav mig stöd och fick mig att lita på mitt eget omdöme och valde att stå upp för mig själv och de värderingar jag har. Tack min älskade, trofasta man som även han landade med båda fötterna på jorden

Hålla andan

Ibland vill man bara hålla andan. Låta alla känslor vara kvar, instängda i kroppen outtalade , värkande och bedövande. 

Jag är djupt besviken på den vanliga människans sätt att fungera. Denna helg har en vän, nyligen fått det förtroendet, visat sig sätta sig själv och sina egna behov framför ord hon lovat. Min man var borta i fem dagar och hon skulle hjälp till. Tydligen väldigt lätt att lova men betydligt svårare att genomföra. Nu smsar hon och undrar om jag kan hjälpa henne med hennes CV. 

Jag uppfattas tydligen som en dum åsna? Vad vet jag ? Det jag vet är att det gör ont , ont ända in i märgen och därför är jag tyst. Tyst och sviken. 

När min man väl kom hem igår, saknad och längtad efter,  är han ett vrak. Jag fixar  ett bad till honom, lagar mat han gillar och sedan kan han inte hålla sitt humör i schack. Han och äldsta sonen råkar i sådan dispyt att jag ringer polisen för att få stopp på deras slagsmål. 

Där sitter jag återigen med mina två andra barn och vår hund och önskar att människor skulle kunna vara lite mindre Ego, stolta och trångsinta och faktiskt leva på ett sådant sätt som gör dem stolta över sig själva. 

Jag vet att jag dömer människor hårt, men dom människor jag valt att tagit till mig förväntar jag mig det allra bästa av. Vilket även gäller dom förväntningar jag har på mig själv. Att vara en bra människa. 

Kanske ska jag träffa en vän och berätta om allt detta, eller så får det vara osagt. Endast denna text är beviset för vad och hur jag känner. 

Socialt samspel vid AST

På det senaste diagnosgrupps mötet var det socialt samspel som vi skulle diskutera. Vi 8 st. diagnosticerade Aspies, Aspergare, Autismspektrumtillstånd eller även kallat AST samt en släng av ADHD kanske, skulle tillsammans lösa våra sociala svårigheter.Ibland kan jag tänka att jag inte alls har dessa diagnoser överhuvudtaget, eftersom att saker fungerat i livet ändå. Men efter detta samtal tyckte jag mig inse att jag har stora problem inom det sociala samspelet. Allt jag fick fram under mötet var en stor frustration över dessa svårigheter. En så stor frustration att jag i stort sett, just nu gett upp att försöka förstå hur jag ska agera och reagera i olika sociala situationer. Jag har helt enkelt blivit antisocial.Vi pratade om skillnaden mellan att vara privat och personlig. Vilka människor man berättar vad för och vilka man bara pratar väder med. Jag har svårigheter med detta då jag inte ser någon anledning att ha en massa energibovar till ytliga kontakter som jag ska prata väder med. Behöva fundera på vad som passar sig och vem som är lämplig att prata privat med. Just nu känner jag mig fly förbannad på det faktum att jag ansträngt mig så mycket för att passa in i en social gemenskap som jag inte förstår och som bara tar energi. Att jag ägnat tusentals timmar åt att lyssna och bry mig om människor som sedan inte själva har förmågan att ens försöka förstå min situation när jag får mina diagnoser.

Människor är egoister. 

Om jag låter mig själv vara egoist,vilket jag blivit bättre på så vill jag ha mycket tid att njuta av mitt alldeles egna sällskap. Att träna lydnad med min älskade hund och vara i närvaro med mina barn. Vi pratade om en social situation då jag småpratar med damen i ICA kassan, för att sedan möta henne i parken på en hundpromenad och som senare blir en vän . Jag kan inte relatera till detta överhuvudtaget. För det första småpratar jag inte med damen i kassan, för det andra skulle jag inte känna igen damen i en annan miljö än ICA och för det tredje jag är ute med min hund inte på kamratjakt. Troligtvis kommer väl en tid då jag önskar mer kontakt med medmänniskor men just nu har jag absolut ingen lust att ödsla energi på kallprat eller hur långt ifrån personen jag pratar med ska stå för att det ska vara lämpligt.
Sedan berättade jag att om jag diskuterar med någon, på en offentlig plats med mycket liv och rörelse brukar jag fixera min blick på något längre bort bakom personen som jag pratar med. Det är för att jag ska få en bättre möjlighet att formulera vad jag ska säga. Detta delade jag med någon annan vilket kändes bra. 

Jag tycker mötet med mina gelikar på gruppen ger otroligt mycket. Vi är desamma men ändå oss själva. Jag fick t.o.m. en present från en riktigt hjärtligt glad tjej som hade ett hundgodis med sig till Charlie. Me like.

Kräftskiva

Ikväll kommer en kär vän och hennes familj på kräftskiva hos oss. Kanske inte låter så märkvärdigt för er, men för oss är det märkvärdigt och alldeles otroligt fantastiskt att vi har hittat vänner som det bara känns lugnt och skönt att träffa.

Vi är inte sociala ett endaste dugg nuförtiden. Det krävs så mycket planering och anpassning från vår sida att vi tappat lusten. Med en son med Asperger och ADD som ogärna lämnar hemmet överhuvudtaget är att åka bort näst intill omöjligt. Jag föredrar min hemma miljö också , även om det finns vänner som jag åker till och känner mig hemma. 

När vi får besök av släkt och vänner vid olika högtider är det ett råslit att få allt att rulla. Det är inte många i den kretsen som erbjuder sig att hjälpa till. Vi har försökt att bjuda över oss själva till släkten men då tycker vissa att det blir för rörigt med våra vilda barn. :/ 

Men idag kommer kära vänner som vet allt, accepterar det och ser det fina i oss. Jag är otroligt tacksam för det och för att det är fredag och imorgon är det sovmorgon. 

Citat från en själsvän

Delar här en Facebook status från en av mina blivande själsvänner. En person som liksom jag fått diagnoserna Aspergerssyndrom och ADHD. 

Hej alla mina tråkiga normala vänner 

I juni blev min utredning om neurologiska funktionshinder klar. Jag har alltid vetat att jag är annorlunda otroligt speedad ibland impulsiv mm. ADHD har jag misstänkt ett tag och där blev det fullpott Bingo. Men att jag skulle vara en klockren kvinnlig Asbergare hade jag ingen aning om. Har under sommaren läst och tagit reda på hur min hjärna fungerar, det har inte varit lätt  Tack vare min överbegåvning så har jag från barnsben lärt mig hur jag skall vara i sociala sammanhang. Jag har taskig automatisering alltså det ni gör automatiskt det måste jag hela tiden tänka på. Det gäller allt från plocka disk till att duscha. 

Jag har lärt mig att skanna av alla människor jag möter för att pejla in hur deras mimik ser ut, deras humör, och hur de mår. Därför har jag väldigt bra antenner för känslor.

Som ung var jag väldigt naiv. Visste aldrig vad som var inne eller vad jag själv gillade eller inte gillade, härmade eller frågade alltid vad som var bra. Läste massor med böcker om matlagning, barnuppfostran mm. Har klarat mitt liv jävligt bra. Men nu är jag trött, så trött, orkar ingenting. Men hjärnan har ju fått jobbat 150 % mer än vad den egentligen orkar.

Försöker hitta mig själv i ett hjärnkaos, vem är jag egentligen vad gillar jag egentligen. Har levt hela livet med en påse över huvudet med en mask målad på, en mask som jag trodde var jag. Det är väldigt intressant att titta under påsen. Har fått förmånen att vara sjukskriven hela sommaren för utmattningsdepression och rygg/nack problem. Det har varit en härlig sommar men omtumlande. Älskar alla nära och kära

Tack för att jag fick dela denna status . Känner igen mig i så mycket trots att vi inte har ett dugg gemensamt än dessa diagnoser. Tack vännen. 

Livspussel

Vet inte vad ni har för insomnings strategier men jag brukar sortera saker eller lägga pussel. Aspien i mig vill skapa ordning. Inatt la jag pussel och inte vilket pussel som helst utan mitt egna livspussel.

Vad vill jag ha för pusselbitar i mitt liv och hur många bitar ska det vara? Det viktigaste för mig är min familj och min förmåga att vara den fru och framförallt mamma som jag önskar. Vill ha tid och ro i kroppen när jag umgås med dem. Älskar att jag nu är mer i nuet än någonsin tidigare mycket tack vare min ADHD medicin Ritalin. Sedan tror jag att min resa så långt ner i depression och hjärnstress har lett till att jag inte tar någonting för givet längre. Jag vet att livet är skört och att hälsan kan svikta.  När de gäller att psyket och hjärnan kommer i obalans är det en riktigt jobbig resa innan du kan ens komma i närheten av välmående igen. För mig har det tagit mer än tre år och jag är fortfarande under behandling. För att minska stress , bygga upp arbetsminnet , ställa in mediciner, förstå och acceptera diagnoser och hitta lämplig sysselsättning.

Tillbaka till pusslet, mitt livspussel som just nu är:
Familj
Vara mamma
Skapa struktur
Fru
Charlie
Lära känna
Gå valpkurs
Utvecklas
Behandling
Cogmed Arbetsminnesträning
Medicin justering
Aspergers grupp
Vänskap
Omge mig av vänner som ger energi
Sätta gränser

Dessa bitar ligger jag och formar till ett pussel. Kan jämföras med ett Bamse pussel för en 5 åring. Inte så mycket bitar att hålla koll på.

Nu kommer vi in på min mans pussel, hans livspussel. Det var detta som inatt gjorde mig stressad då våra pussel inte är kompatibla. Hans pussel är ett sådant 5,000 bitars vuxen champion pussel. Ett sådant som jag aldrig haft tålamod, kunskap eller förmågan att lägga. Jag vill så gärna att han minskar antalet bitar och blir lite mer fokuserad på det som han sedan väljer ut. Jag önskar då självklart att familjens pusselbitar finns kvar i samma eller större utsträckning. Sedan inser jag att det är inte upp till mig att fatta beslut om hans livspussel. Han skulle känna sig trängd, styrd och tillsist inte trivas med mig. Slutsats - vi skulle inte längre vara ett par.

Att vara en UNIT är vårt gemensamma mål men just nu får jag inte ihop våra liv. Kanske för att mitt liv är otroligt rensat på energitjuvar och oviktiga saker medan hans fullkomligt exploderar av 'things to Do' när hösten nu startar. Någon som förstår detta? Har liknande erfarenhet eller något tips på hur man kan lösa detta så att vi får ett gemensamt UNIT pussel? 

Vem är jag?

Det råder en förvirring i mig, försöker att tolka verkligheten runt omkring mig men når ingen slutsats. Vem är jag och framförallt vilka är ni?

Med Ni menar jag alla ni NTV-are, utan diagnoser som för mig just nu ställer till det för mig. Jag har ju alltid trott att ni är lika genuint ärliga, lojala och empatiska som jag är. Känner mig dum! Dum som på något sätt befunnit mig i en såpbubbla glatt ovetande om andra människors gliringar, oärlighet, egoism och bara allmänt annorlunda tänkande och varande. 

Så vad göra när jag känner så här. Jag får väl börja bena ut vad jag står för, så kanske Ni NTV-are kan ta efter några av oss Aspies egenskaper. 

•  Håller konversationer som är fria från undermeningen eller dolda avsikter.
• Fascination av ord och ordvitsar. 
• Älskar ordbaserad humor.
• Originellt perspektiv vid problemlösning.
• Experimentellt minne och återgivande av detaljer.
• Fast bestämd att hitta sanningen.
• Otroligt kunnig inom ett eller flera intresseområden.
• Kunskap om rutiner och fokuserar på att ordning och reda följs.
• Lyssnar utan att döma eller göra antaganden.
• Entusiastisk inför unika ämnen och intressen.
• Ofta omtänksam och hjälpsam även till människor utanför vänkretsen.  
• Fylld av en optimistisk tilltro på den genuina vänskapen. 
• I kärleksrelationer lojal och någon man kan lita på. 

Världen vore helt klart mycket lättare och vänligare om alla var lite mer autistiska och ärliga. Idag känner jag sorg. Sorg över att inte förstått bättre men framförallt sorg inför att jag aldrig mer kommer att kunna lita på någon fullt ut. Förbannad över min naiva tro på allas godhet som uppenbarligen inte var på riktigt. Känslan av att ha blivit utnyttjad är total.

En varm känsla

Tänk hur härligt varm man kan känna sig i hela kroppen, då man är på exakt rätt ställe med rätt person vid rätt tidpunkt. Allt flyter, du andas, pratar och bara ÄR dig själv. 

Att stanna i detta möte med en annan människa är modigt gjort för dina skydds barriärer är nere. Istället för att skydda dig är du öppen och nyfiken inför vad som väntar. Du känner dig trygg. Trygg i relationen. Jag är otroligt selektiv till vilka jag släpper inpå mig. Jag vet nu av egen erfarenhet att det finns många människor som är falska, ego och rent av elaka. Dessa människor har inte förmågan att älska varken sig själv eller någon annan fullt ut. 

Men jag fortsätter ändå att försöka hitta och behålla sådana äkta personer. Med äkta menar jag personer som har kontakt med sitt inre, vågar misslyckas och kanske inte tar sig själv på alldeles för mycket allvar. För när jag finner en sådan äkta person, är det väl värt risken att bli sårad jämfört med att acceptera den tomheten det skulle skapa i mitt liv utan dessa människor. 

'Människor kommer att glömma vad du sa, människor kommer att glömma vad du gjorde, men människor kommer aldrig att glömma hur du fick dom att känna sig.'  Maya Angelou

Dessa ord är så sanna! Just nu pågår en intensiv granskning av mitt kontaktnät, mina relationer av mig. Jag har vaknat upp efter en tids depression och märker att min vänkrets behöver en Äkthets injektion! Välkommen med på resan. 

Det kallas livet

Det känns smått surrealistiskt men mitt välmående verkar ha kommit för att stanna. Snart kanske jag kan återgå till ett normalt liv....eller iaf mer normalt än hur de senaste tre åren.

I helgen åkte vi till en kär väns sommarhus. Vänskap är något otroligt vackert och samtidigt som den är stark kan den även vara skör. Just denna vänskap blir allt starkare och det är en sådan vänskap där jag känner mig helt trygg och bara kan vara jag. Det är ok att gå undan när det blir för mycket och mina barn accepteras och uppskattas för allt vad dom är. Det kan knappast bli bättre än så...

Men det blev det. Eftersom jag älskar att skapa i färg och form så fick jag förmånen att hjälpa henne att anlägga en perenn rabatt. Det blev ett besök till en ur mysig handelsträdgård där även jag hittade några guldklimpar. Guldklimpar i form av udda växter. Gärna någon som stått i en hörna länge länge och bara väntat på att bli hittad. ;) Hursomhelst så blev det ett trädgårdsprojekt modell större och det slutade nästan i ett lerbad för oss båda. Min ADHD kom till sitt rätta forum och jag fullkomligt  brainstormade idéer till min väns trädgård. Jag säger bara det Ernst Kirsteiger Släng dig i väggen! 

Jag är så tacksam för varje dag som passerar nu. Det är väl så det blir när man nått botten och nu vågar kika nyfiket över vattenytan och gläds av det man ser och möter. Det kallas livet. 

Social samvaro

Dagen idag har varit fylld av möten med andra människor i samtal. Trots ökning av medicinering och en känsla av trötthet har jag pratat med olika människor idag.

Jag tänker ofta på mig själv som en osocial person med Aspergerssyndrom. Idag kom jag på mig själv att fiska efter konversationsmöjligheter, vilket har berikat min dag. Jag har hört om nya gardiner som ska sys, hur söta katter kan vara, hur man upptäcker att ens tonårsbarn missbrukar, vart det är finast att ta en fika och andra triviala saker som just här och nu inte spelar någon roll men som ändå fungerar som ett mänskligt klister. Jag har gett värme och mottagit värme av människor som inte ingår i min vänskaps krets men ändå är mina medmänniskor.

 

Idag har jag även fått besök av min bästa väninna, hon som pratar så mycket så att öronen nästan trillar av. Ironiskt nog diskuterar vi ofta sociala regler och korrekt uppförande i olika situationer. Nu, med facit i hand - en Asperger diagnos, vilket i praktiken ska betyda att jag har stora svårigheter med det sociala samspelet känns skrattretande. Ha ha, tji fick ni jag är en expert på det sociala samspelet. Jag har övat en hel livstid på att passa in och vara en duktig väluppfostrad flicka. Sedan att det tar massor av energi av mig, det är en helt annan sak men jag står mig väl i konkurrensen med er NTV-are därute. Nu när jag är medveten om allt detta kan jag äntligen tillåta mig att busa och inte alltid vara så jäkla korrekt. Me like

Idag har varit en bra dag på sjukhuset. Jag börjar att hitta tillbaka till mig själv och jag har till och med prioriterat socialt samspel.