Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.
Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.
Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.
Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' .
Kroppskännedom, kroppsmedvetenhet vid Aspergerssyndrom och ADHD. Efter att ha slutfört min Diagnosgrupp på Aspergercenter har jag blivit ännu mer medveten om min problematik gällande motorik och min kropp.
Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den.
Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp.
Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän.
Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat.
Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram.
På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år?
Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie.
Idag tog jag mig iväg till diagnosgruppen. En grupp för oss med Aspergers och kanske någon annan bokstav.
Jag trivs i denna grupp om åtta personer. Trots att det bara är mitt andra tillfälle, kan jag helt slappna av och bara ta in information och dela med mig av mina egna erfarenheter.
Idag pratade vi om hur vi kan uppleva världen genom detaljseende. Jag är en sådan detalj person. När jag kommer in i ett rum fullt med människor är det detaljerna som först tar plats i mitt medvetande . Det kan vara detaljer som en tavla , färgen på väggarna eller en persons slips. Att se det stora sammanhanget tar för mig lång tid, kanske till och med flera tillfällen i samma miljö. Det som en NTV are skulle snappa upp direkt exempelvis att här sitter en grupp av människor som ska diskutera politik, tar för mig en evighet att snappa upp . Mitt huvud har fullt upp med att sortera alla detaljer och skapa en helhet.
Sedan pratade vi om automatisering, dvs att kroppen automatiskt utför något den gjort förut exempelvis att cykla. Jag saknar automatisering i många moment. När jag diskar måste jag koncentrera mig på att lyfta upp tallriken , skölja av den och ställa den i diskmaskinen. Om någon pratar med mig eller rör vid mig bryts min tanke och jag får börja om från början. Detta tar otroligt mycket energi.
Mycket bra information fick jag om mitt funktionshinder idag. Vi pratade om hur tröttande köpcentrum kan vara när man inte har förmågan att filtrera bort allt det oväsentliga som ljud, starka ljus, lukter, knuffar och allt annat som distraherar. Jag säger bara tack internet och matkasse. Me like
Trots att jag har dessa problem älskar jag ändå min förmåga att se dessa små detaljer som andra bara låter passera förbi . En spindel i sitt nät, en ros i knopp eller ett fönster med en spännande växt på fönsterbrädan.
