Tystnad råder

Jag har känt en viss ängslan över att inte kunna komma ner i varv. Idag har jag äntligen lyckats och det känns så skönt att kunna vila utan tusen miljoner tankar och projekt på gång. Har tillfälligt landat med fötterna på marken och gjort saker för min skull. Avbokat min tid hos sjuksköterskan för att jag helt enkelt inte orkar att byta miljö idag. Jag har tagit korta promenader med min hund, duschat hur länge jag vill utan avbrott, målat naglarna med fem olika slags lack och låtit dom torka helt innan jag rört mig överhuvudtaget.

Ibland , eller på senare tid nästan jämt, händer allt så fort att jag slits mellan att ta hand om barnen, min man, katt och hund utan att jag själv lyckas få tid att sortera intryck eller att prioritera rätt. Vanligtvis finns det utrymme till detta på dagarna men när lov, studiedagar , läkarbesök och sjukdomar avlöser varandra så krymper min egen tid radikalt. Jag tror att det är på grund av den minskade tiden till återhämtning som gör att min sömn inte varit den bästa senaste tiden. Jag har mardrömmar, svettas och är många gånger tvungen att gå upp en stund för att bryta snurrandet.

Jag har accepterat det faktum att det inte finns en normal vardag i min familj alltid är det något. Ändå önskar jag att några dagar framöver kan vara lite mer stilla och beräknade så att min själ får en stunds ro.

Önskar Er alla en härlig fredag.
Må väl C

Acceptera funktionshinder

Jag tror att vi i vår familj har kommit till en ny form av acceptans och förståelse för våra funktionshinder. Vi anpassar tillvaron efter våra olika förutsättningar och tar emot den hjälp som faktist finns. 

Idag ger jag och mellansonen oss av mot Hedemora med tåg från Stockholms central. Min man har bokat biljetter och följer med oss enda in i tåget för att säga hejdå. Han visar samtidigt vart toan och restaurangen är. Han är bäst på att få mig att känna mig lugn. Nu sitter vi på tåget som ska ta oss till goda vänners sommarhus. 

Imorgon flyger äldsta sonen till Malmö och vi har bett om ledsagande till och från flygplanet. Han är tretton år och är en Aspie med koncentrationssvårigheter /ADD och en enorm envishet . Han har själv tjatat sig till denna resa till bästa kompisens sommarhus. Han som annars knappt lämnar sitt rum är tydligen fast besluten att ge sig ut på ett stort äventyr . Vi, föräldrar kan inte göra annat än att förbereda och hålla tummarna att det blir en positiv vecka. 

Jag läste nått som Temple Grandin skrivit, hon är en av dom första kvinnliga personer som beskrivit sin Asperger, att det bästa hennes föräldrar gjort var att kasta henne ut i världen. Uppleva nya platser, människor och situationer.

 Jag tänker ofta på min egen uppväxt, som är långt ifrån överbeskyddande och curlande som det bara går, hur den gett mig modet att utforska nya saker. Min pappa sa alltid att jag kan bli vad jag vill att det inte fanns några begränsningar. Tänk om vi vetat om mina funktions HINDER, vilka utmaningar hade jag då tvingats anta? Inga? Troligtvis hade jag blivit långt ifrån den starka, modiga kvinna som jag är idag! 

Det är en ständig balansgång att anpassa miljön / utmana sig själv för att utvecklas. Det är nog den svåraste uppgift man kan ha som förälder till ett funktionshindrat barn.