Kaos

Tröttheten kom även denna gång. Efter att varit extremt uppvarvad till totalt utmattad. 

Igår var jag så speedad att jag inte kunde sitta still och skakade tänder. Det är något jag gör , troligtvis för att hålla mig aktiv och vaken. Jag hade inte sovit trots mina sömnmediciner. 

Orsaken till detta stresspåslag var brist på rutiner och struktur. Nya aktiviteter skulle in i mitt schema . Sjukgymnastik och ljusterapi. 

Nu har jag beslutat att avsluta ljusterapin och fokusera på promenader med hunden och träna. 

Tills kraften återkommer vilar jag. 

Åter till vardagen

Härligt med helg och lördags aktiviteter. Livet får en bättre balans när veckorna delas in i dagar och ger på så sätt en fingervisning om när vi ska var aktiva och när vi kan vila.

Veckan, skolstartsveckan har varit hektisk. För mig har omställningen inneburit svårigheter då jag fortfarande håller på att ställa in mina sömnpiller och samtidigt ska kunna fungera klockan halv sju på morgonen. Vi har ju tre barn och en valp som behöver omedelbart uppmärksamhet , påklädande , frukost, dusch tjat , skjuts och promenad . Hmm, vi håller på att utforma något slags Schema över vardagsrutinerna. Jag är inte ett endaste dugg flexibel på morgonen. Jag vill göra exakt samma saker varje morgon utan mycket ljud eller  stök. Då mår jag som bäst! Nu är ju verkligheten någon annan och som sagt nya rutiner är på väg att skapas. 


Jag är enormt tacksam att alla barnen trivs på sina respektive skolor och att vi har det lugnt hemma. Vi vet hur det kan vara när någon inte mår bra. 

Hjärnstress

Lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag med hjärnstress. Hjärnstress tillföljd av en fredagsnatt med dålig sömn. 

Jag är hemma igen. Utskriven från sjukhuset Lugnet. Idag, just nu har jag landat här hemma igen, men det har tagit dessa fem dagar att först förbereda mig för utskrivning och sedan komma in i hemmets trygga rutiner. Min asperger gör dessa förändringar komplicerade. Det tar mycket energi att vara stressad och jag har återigen fått en Hörselgångsinflamationshelvete, troligtvis på grund av stressen att byta miljö. 

Så nu vet ni vad jag har sysslat med dessa dagar. Packat ner och packat upp. Komma in i rutinerna här hemma igen samt skapa lite nya sommarlovsrutiner. För nu är den äntligen här sommaren och jag har ett påfyllt förråd av energi att ta till inför sommarens aktiviteter.

Hjärnstressen börjar att avta och byts ut mot en känsla av lugn. Me like

Fisk, fågel eller mitt emellan

Fisk, fågel eller mitt emellan. Sjuk, frisk eller mitt emellan. Hur ska jag veta det?

Idag kom jag tillbaka till lugnet på sjukhuset. Känner mig skyldig över att jag inte uppskattade tystnaden på samma sätt som förut. Jag saknade min familj ENORMT mycket. Hmm, ett friskhets tecken, månne? 

När man som jag har Aspergers syndrom, vill man ha samma rutiner varje dag och det tar lång tid att landa på nytt vid återkomster. Idag fanns det inte heller någon personal att luta sig mot för att råda lugn i kaoset. Men jag fixade det själv! 

Hmm, ett friskhets tecken? 

Jag har beslutat att åka hem imorgon igen och komma tillbaka på måndag då jag har ett läkarsamtal. Sedan har jag ritat ett preliminärt schema över nästa vecka. Mycket tid hemma, men så pass mycket tid på sjukhuset att jag behåller mitt rum en stund till. Jag har ju ändå stått i kö för att få denna underbara möjligheten att vila, utan en massa dårfinkar runt omkring mig.

 

Att veta när jag är frisk i själen är nog någonting näst intill omöjligt, om inte till och med ouppnåeligt. Men att befinna sig mitt emellan sjuk och frisk är något jag vill öva mig på. Har nämligen insett att det är där jag befinner mig för jämnan.

 Slutsatsen är att mitt emellan är detsamma som lagom, något odefinierbar för min Aspie hjärna att helt förstå sig på! Men jag jobbar på det! 

Kroppskännedom vid AS

Kroppskännedom vid Autismspektrumstörning 

Idag vill jag skicka ut en fråga i cyberrymden angående sambandet mellan Aspergerssyndrom och bristande kroppskännedom. Finns ett sådant samband?

Anledningen till min undran är att jag har stora bekymmer när det gäller att känna in kroppen. Jag vet inte när den behöver vila, när den är sjuk eller hur mycket jag ska ta i vid träning.

Nu har jag haft feber i några dagar och att ta febern har blivit mitt logiska kompass. 

Vid feber- Vila

Ingen feber- Följ schemat

Jag finner det hela otroligt fånigt att jag uppenbarligen inte kan känna när kroppen säger stopp. Enligt min läkare är ju det också mitt största problem- att reglera aktivitetsnivån. Jag har hört detta ord så många gånger nu att jag blir alldeles matt. AKTIVITETSNIVÅ.

Hur svårt kan det var? Tänker ni kanske...och jag med faktiskt! Men efter att ha kämpat och sökt ett helt liv efter den så kallade balansen vet jag att för mig är det förbaskat svårt! 

Innan diagnoserna, fram till 36 års ålder så körde jag antingen en Ferrari i hög hastighet och livet lekte eller så låg jag orkeslös eller sjuk. Jag sökte hjälp och fann, om bara för ett ögonblick ro i yoga, meditation och träning. Ja, så höll det på tills jag slutligen smällde in i betongblocket och all kraft försvann.

Efter utmattningsdepressionen har jag jagat solenergi och förbrukat den på direkten. Nu, nästan tre år efter att gått in i väggen, förmår min kropp fortfarande inte att lagra energi. Jag blir utmattad direkt. Vore det inte för min medicinering som hjälper mig att minska alla sinnesintryck skulle jag nog vara ett vårdpaket. Tacksam att centralstimulantia, i form av Ritalin finns att tillgå och melatonin att sova på. 

Min fråga är om det finns någon som har några tips om hur jag ska kunna reglera och känna av min kropp?

Oreglerad Aktivitetsnivå

Hur ? Hur ska jag lära mig att känna av vad som är en rimlig aktivitetsnivå?

Åhh, har feber igen! Det konstaterades hos dagens besök hos min sjuksköterska. Yrseln är fortfarande  kvar...ett sätt för min kropp att säga ifrån. Utmattningen har lätt att komma tillbaka. 

Tycker inte att jag gjort så mycket saker, men när jag pratade med min sjuksköterska så är det mycket som förändras just nu. Mitt största orosmoln gäller min äldsta son som vägrat gå till skolan på fyra veckor. Det gör så förbaskat ont att veta att ens barn inte mår bra. Så ont att jag ibland inte orkar tänka på det eller aktivt finnas där för honom. 

Om vi går tillbaka till aktivitetsnivå så har jag svårt att göra något lagom eller halvhjärtat. Det gäller det mesta i livet, såsom laga mat, natta barn, träna eller att städa. Halvhjärtat är tråkigt. Jag förmår inte att göra tråkiga saker. Då är det omöjligt för mig att koncentrera mig.

Allt efter tiden går, och jag lär mig mer och mer om min Asperger diagnos så förstår jag varför jag blir så trött efter mina aktiviteter. Det beror på att jag inte automatiserar vardagliga saker. Att jag måste tänka hur jag ska göra när jag går upp för en trappa tex. Att varje steg tas efter en genomgång i huvudet. När jag borstar tänderna, måste jag tänka på hur hårt jag håller tandborsten och vart jag är i tandborst ordningen så att alla tänder blir borstade. Om jag avbryts så måste tandborstningen börja om. 

När jag tänker på dessa saker förstår jag att jag lätt blir trött. Jag slutar aldrig att förundras över att jag klarat av att leva, överleva alla dessa år innan det sa stopp. All kärlek till mig!