'Mamma varför tittar du på samma program om och om igen? Blir det aldrig långtråkigt? '
Nej, tänk för att det inte blir det svarar jag då. Mammas hjärna är trött och orkar inte ta in massa nya intryck.
För så mår jag just nu- trött, utmattad och väldigt missnöjd med hela min livssituation. Hur kommer det sig att jag är så förbaskat skör? Att jag inte ens klarar av en vardag som mamma och hundägare. Jag är förbannat less på att hamna här i återvändsgränden gång på gång.
Förra månaden var så bra. Jag utmanade mig själv och kände att jag växte som människa och ökade min bekvämlighets zon. Jag var på kryssning, konsert, började på en hundkurs och startade med att promenera tillsammans med andra hundägare. På hemmaplan blev jag inspirerad av våren och vårstädade hela huset. Planterade penséer som nu tappert kämpar under ett lätt snötäcke.
Jag tror nog att jag skulle ha kunnat fortsätta att må bra om jag bara fått vila ut ordentligt. Nu är det inte möjligt då jag upplever en stress gällande min mellanson som är 10 år. Hans ADHD utredning tyder på att en diagnos kommer att ställas och att han kan vara hjälp av att medicinera. Han har också läs och skrivsvårigheter vilket gör skolarbetet väldigt mödosamt. Jag finns med honom hela tiden och stödjer honom och fixar men oron och sorgen tär på mig.
Jag som alltid brukar ha förmågan att se något positivt i det mesta är nu mest pessimistisk och ledsen. Det är då jag sluter mig under mitt kedjetäcke i soffan tittandes på Bones. Verkligheten är alltför komplicerad och jag gömmer mig för en stund.
Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder.
Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker.
En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont.
Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont.
Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.
Att vara en mamma med egna NPF diagnoser och depression är inte lätt. Jag försöker leva efter devisen ' Hjälp dig själv för att sedan hjälpa dina barn'. Om inte jag är stark så faller allt.
Jag behövde vila igår, jag var vresig, slut på tålamod i PMS följetåg. Maken var borta och ansvaret låg på mig och endast mig. Såklart att det flippade ur. Äldsta sonen fick ett utbrott, mellan sonen bröt ihop utav utmattning och lillasyster som vanligtvis för all uppmärksamhet skrek rakt ut av frustration. Där var jag, i mitten av allt detta kaos och återigen kommer mina behov att bli satta på vänt. Något som jag naturligtvis accepterar. Jag älskar och värnar om mina barn till hundra procent. Haken är bara att jag vet att snart kommer jag inte orka lägga i en ny växel för att finnas tillhands. Jag är rädd för väggen, utmattning och sjukhusvistelse. Been there - Done that
Hursomhelst så är det då torsdagskväll och tumulten är ett faktum. Det som oroar mig mest är min mellan son som är tio år. Han är en underbar kille med glimten i ögat och en stor social förmåga. I höstas började han på en ny skola, Internationella Engelska skolan , vilket inneburit en helt annan skolmiljö. Mycket ansvar läggs på eleven och många är dom timmar vi suttit med läxor. Jag vill finnas till för honom och prioriterar det. Vi poppar popcorn, tänder ljus och han får välja en film vi ser på jag och barnen. Det är mysigt och vi bestämmer att han ska vara hemma imorgon och chilla. Vi ska till skolan för ett tidigare bestämt läkarbesök. Det kommer lägligt för han har ont i magen, ont när han kissar och har sömnsvårigheter. Jag funderar på om han har ADHD light ....finns det? Nu är det bestämt att vi ska gå till botten med detta och ta reda på vad det är som stressar honom.
Att vara mamma är inte lätt. Dina egna behov kommer långt ner på listan. Det händer plötsliga oväntade händelser och du måste ta nya beslut, ändra planer och vara flexibel. Jag klarar det men det tar musten av lilla Aspien-jag. Samtidigt får det inte glömmas att dessa tre individer, mina älskade barn är ljuset i mitt liv och glädjen.
Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.
Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!
Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.
Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.
Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.
