Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Rapport från en skolavslutning

Idag var det skolavslutning för mellansonen och jag var med på skolgården och klassrummet. 

Förra året denna tid låg jag inlagd på Erstasjukhuset. Min son fick då ut trean och grät för att jag inte var med. Han kom in till stan efteråt och vi åt lunch på Erstaterassen och sedan ville han inte skiljas åt. Han följde med mig på avdelningen och spelade på min IPad medan jag vilade en stund. Efter det var det eftermiddagsfika och sedan keramik, något han tycker är väldigt roligt. Vi fikade, skapade i lera och hade en fantastisk eftermiddag tillsammans. 

Att idag orka, vilja och kunna vara med där på skolgården och sjunga 'Din blomstertid nu kommer' tillsammans betyder så mycket . Min man och vår lilla dotter var också med och efteråt fikade vi på Gatuea. Älskade ungar! Det är dom som gör livet så givande och jag känner mig uppskattad. 

Att jag har svårt att hålla fokus under all sång och tal är som det är . Jag kan le åt att min fokus helt plötsligt är på ett gäng med gröna larver som spunnit in sig i ett blad.... Det är att vara en Aspie det , att hela tiden uppmärksamma detaljer och att ha svårt att se hela sammanhang. 

Tack för att du läst och jag hoppas att jag lyckats förmedla en känsla av hopp.