Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.

Årstidsdepression

Nu har den återkommit min älskade sons årstidsbundna depression. Trött, retlig, ledsen, ångest och hopplöshets känslor. Tänk om forskningen kommit längre och vi slapp dessa depressioner med hjälp av ett mirakelpiller. En hjärnscanning senare och vips visste dom lärda exakt vilket ämne som skulle tillsättas för att uppnå välmående igen. 

Nu är vi i inte där ännu utan vi trevar fortfarande i mörkret efter hjälpmedel, dvs läkemedel som funkar. Jag vet att det finns så mycket åsikter om barn som äter antidepressiva, vuxna också för den delen, men dom har nog inte en jäkla aning om hur man som mamma känner när ens barn tappar livslusten och skadar sig själv. Eller har sådan ångest att han bara sitter och skakar i soffan. Vem ska behöva må så? 

Jag vet att det är något som är defekt i min hjärna, min mammas, min brors och ett av mina tre barn som gör oss extra känsliga för att drabbas av depressioner. Jag kämpade i 36 år på tusen miljarder olika sätt för att få ro, slippa ångest och depressioner. Alla alternativa metoder utom piller vilket ledde till att min hjärta brann ut. Utbränd hjärna .Den långa resan mot rätt diagnoser och rätt mediciner började och det hat varit en låååång resa men nu kan jag innerligt säga att jag skulle inte vilja leva en enda dag utan mina piller. Jag lever i nuet, jag har ingen ångest, jag tänker mig för och jag åker inte en känslomässigberg och dalbana genom livet.

Varför skulle jag då inte förespråka att även min älskade son får möjligheten att hitta en medicinering som fungerar för honom? 

Imorgon är det jag som kontaktar hans läkare för rådgivning och förhoppningsvis en medicin justering. Sedan får vi vänta på vårens solstrålar och den kommande vårens läkande krafter. 

Välkommen tillbaka

Varmt välkommen tillbaka viljan och behovet att lyssna på musik, att fotografera, att besöka Bergianska trädgården, att inreda hemma, att läsa böcker och att piffa upp mig själv.

Tacksamheten finner inga gränser över dessa ny funna aktiviteter som alltid haft en så stor plats i mitt liv. Min kreativa sida har blomstrat upp, vilken aha känsla, vilken glädje och tänk vilken härlig vår detta kommer att bli.

Detta måste innebära att min hjärna fortfarande läker och att vägen fortsätter framåt mot nya insikter och utmaningar som kallas för att leva.