Allt på en enda gång...

Att byta medicin är inte lätt, när man sedan blir sjuk, barnen blir sjuka och uteblivet boendestöd så blir tillvaron lätt kaotisk. Jag har svårt att känna av min kropp och veta vad som är symtom av stress, förkylning eller biverkningar av den nya medicinen.

Idag har jag iallafall lovat min sjuksköterska att ta Concerta i några dagar till, håller tummarna för att dessa bjuder på lugn och ro så att jag kan uppleva medicinens effekter mer objektivt. Om jag sedan märker att det inte fungerar så finns det andra ADHD mediciner att pröva. 

Tills dess tappar jag upp ett bad och ANDAS 

Arbete och Asperger

När jag skriver att jag önskar att tillhöra ett större sammanhang är det inte längtan till ett 8-17 arbete. Jag har haft ett sådant och det var mitt allt. Min tillvaro, min identitet och all min kraft gick till detta 8-17 arbete. Jag var duktig, ambitiös och gjorde alltid mitt allra bästa. Då menar jag bokstavligen. När jag kom hem var jag trött , men fixade kvällen med barnens rutiner för att sedan somna samtidigt som dom. Jag tittade inte på TV, hade ingen hobby, orkade knappt prata med vänner för jag hade nog med att ta in och tolka dagens händelser-på jobbet.

Innan jag blev mamma, så kunde jag vila när jag kom hem och prata med min man eller en vän om dagen. Reflektera över saker som sagts och olika situationer. När jag blev mamma försvann den möjligheten och jag låg i sängen och sorterade mina tankar under natten. Inte mycket sömn att tala om.

När jag träffade min handläggare från försäkringskassan innan jul så var det just detta jag tog upp. Hur mycket energi det går åt för mig att tolka, kommunicera och delta i en arbetsmiljö. Att det kanske inte är rimligt att en människa ska behöva pressa sig så hårt till den normala samhällsnormen,  så det inte finns någon energi kvar för att leva. Hon förstod. Jag väntar på hennes samtal nu i januari ....vill så gärna få allt att fungera men det är svårt.

Det viktigaste är att rå om sig själv, även när andra inte ser på.

Kaos

Tröttheten kom även denna gång. Efter att varit extremt uppvarvad till totalt utmattad. 

Igår var jag så speedad att jag inte kunde sitta still och skakade tänder. Det är något jag gör , troligtvis för att hålla mig aktiv och vaken. Jag hade inte sovit trots mina sömnmediciner. 

Orsaken till detta stresspåslag var brist på rutiner och struktur. Nya aktiviteter skulle in i mitt schema . Sjukgymnastik och ljusterapi. 

Nu har jag beslutat att avsluta ljusterapin och fokusera på promenader med hunden och träna. 

Tills kraften återkommer vilar jag. 

Sommarkaos

Om någon läsare undrar varför inläggen i bloggen avstannat så är svaret att det råder sommarkaos i mitt huvud. 

I år måste jag ändå glatt konstatera att mina krafter varit större och stabilare än på väldigt länge. När jag funderar på varför,  så är det nog både en acceptans för mina funktionshinder hos mig och mina nära och en anpassad semester. Vi har varit mycket hemma och semestrat med vänner som vet och försöker förstå sig på oss NPF- are. 

Vi tillbringade någon vecka i vännernas sommarhus. Super duper härligt! Här fick jag utlopp för min kreativitet och hjälpte till med att inreda en stuga samt gräva i rabatterna. Att jag sedan gick och la mig samtidigt som lilltjej var det ingen som tog någon notis om. Min kära väninna var alltid steget före och förstod att efter en dag med utflykter finns det ingen kraft kvar hos mig för att handla middag på ICA. Hon fixade det. All kärlek till henne. 

Nyckeln har varit mycket tid för återhämtning samt att vi delat upp vår familj på olika mini semestrar . På det sättet har vi haft möjlighet att umgås med samtliga barn och haft egentid med dom. Däremot har jag och maken har inte varit bortskämda  med egentid. Fokus har varit på barnen . Nu ska vi få några dagar för oss själva. Barnen åker med morföräldrarna på en stugsemester. Det ska bli skönt att få umgås vuxet. 

Nästa vecka nalkas skolstart och vardags rutinerna återkommer. Sommarkaos blir till höstlunk och aktiviteter minskar . Jag välkomnar hösten. 

Konsten att skapa

Jag har en förmåga som jag är riktigt stolt över och det är konsten att skapa.
Min förmåga att se framför mig hur jag vill ha det och sedan skapa det är en riktigt bra tillgång. Jag är kreativ och för mig är det meditativ att använda mina händer till denna. Därför har planeringen och genomförandet av dagens bröllops dekorationer något väldigt positivt för mig att vara med om.  Utmaningen var stressen som alltid kommer när det finns en deadline och man måste slutföra. Jag medger att jag vissa nätter sovit lite oroligt med huvudet fullt av rosor, murgröna och färgteman. Min man har stöttat mig och tagit hand om den såkallade markservicen medan jag skapat.

Jag har klarat av det! Hi hi. I garaget står nu sex färdiga bordsdekorationer och väntar på att bli placerade i kvällens festlokal. Jag sitter hos frissan och njuter av att bli ompysslad och vacker. Allt är enligt planerna och jag är förväntningsfull inför kvällens kurdiska bröllop . 

Jag kan fortfarande skapa under en viss press och det i sig själv betyder massor för mig!

Sluta ringa för fan!

Tanken var att jag skulle vila idag. En dag utan ett enda möte. Istället har telefonen gått varm, jag har hämtat barn på skolan, en hund som inte slutar att hosta och min man är borta och har ringt in mina föräldrar för avlastning. 

Puh, ta mig härifrån ! Jag hatar känslan av att vara på språng och inte få vara ifred när jag verkligen behöver lugn. Snart får jag panik av allt stojande. Hundar som skäller, telefoner som ringer och människor som hela tiden VILL något av mig. 

Snälla, låt mig vara ifred ! Rör mig inte, prata inte med mig, be mig inte ta några beslut för just nu är jag inte kapabel till något annat än fosterställning i sängen under mitt kedjetäcke. Det är ett faktum att jag inte hanterar stress, förändringar eller sömnlösa nätter överhuvudtaget och senaste dygnen har det varit just de omständigheterna. Dessutom har jag PMS vilket ger ett ångest påslag i sig. Så lilla jag , som brukar ha förmågan att hitta något positivt att skriva är idag totalt oförmögen till det. 

Så ni som känner mig Sluta ring för fan! Jag återkommer när vinden vänder och jag längtar efter er. 

Ping Pong skalle

Mitt huvud är fortfarande i Ping Pong stadiet, ADHD i kvadrat eller bara en stressad hjärna hos en person med Autismspektrumtillstånd ? Vad vet jag VARFÖR jag irrar runt likt en guldfisk i en skål oförmögen att stanna upp och hitta lugnet.

Usch och fy! Mitt liv är väldigt förvirrande just nu. Det händer så mycket saker runt omkring mig och mitt hem är fullt av osorterade högar som stressar mig. Varje gång jag passerar dessa högar startar min hjärna att sortera vad som är i dom. 

Vi har haft ett dödsfall i familjen och idag kom ytterligare ett dödsbud. Väldigt olustigt och sätter igång en hel massa tankar, känslor och förvirring hos mig. Jag gillar inte döden. Jag förstår absolut ingenting om den och den skrämmer slag på mig. Vem är näst på tur? Känslan av att inte vet och att helt stå utanför all slags kontroll gör mig panikslagen. Så även om dom två personerna som omkommit inte stått mig nära så skakar ändå marken under mig.

Igår var en bra dag. Jag vilade helt och fullt ut. Min älskling kom förbi med en DVD och choklad och jag låg i soffan och tog det lugnt. Vid fyra börjar det vanlig fixet med matlagning och förberedelser inför allas hemkomster. Vi bokade en charter resa innan jul. Maken, jag och Lill tjejen åker iväg. Det ska bli riktigt skönt att få ljus och värme och jag slipper ljusterapin. Vi ska åka med en fyraåring som har lika mycket energi som en Duracell kanin och lika mycket trots som en fyraåring. Oj, oj jag håller tummarna för att hon lugnar ned sig utomlands. 

I måndags var jag och äldsta sonen på familjeenheten. Jag är så stolt över honom. När vi sitter och pratar om hur han mår hemma, på skolan och i allmänhet är han så briljant i sitt beskrivande av sig själv. Han börjar förstå vad hans svårigheter är och han beskriver olika strategier han använder för att må så bra som möjligt. Han säger bl.a. att han anstränger sig för att göra sina sysslor här hemma så att han slipper vårt tjat och kan vara ensam i lugnet på sitt rum. Han beskriver sin skolsituation och hur han tycker att det är skönt att få saker gjorda. Han är en underbar kille med så mycket tankar och känslor. Jag älskar honom.

Det kanske inte är så konstigt att mitt huvud är som en Ping Pong skalle när livet just nu snurrar på alldeles för fort för lilla mig. 

Slow down

Nu händer det igen. Då menar jag att livet snurrar på, med visserligen roliga saker, men min hjärna hinner inte med att sortera all intryck .

Först var det den fullkomligt underbara mini semester med kärleken. På 30 h lyckades vi flyga, köpa en bil, shoppa på Ullared, ha picknick på hotellet och umgås.

Väl hemma följde en intensiv helg med valpkurs, städning, biobesök, läxläsning, Farsdag och allt det andra som kräver en närvarande mamma.

Många är gångerna jag gått undan för att ANDAS. Jag vet att jag behöver en lång återhämtningssträcka men den ser inte ut att finnas under den närmaste tiden. När detta händer så blir jag kroniskt stressad. Alla saker som ska göras hoppar runt som Ping Pong bollar i huvudet. Jag har svårt att prioritera och fastnar i detaljer.

Jag har avbokat Mrs Fnittertippa , dvs min boendestödjare , för att gå på ljusterapi i morgon men jag får nog om prioritera. Jag behöver rensa mitt skrivbord på lappar, skapa struktur och ordning! Me like

I eftermiddag ska jag och min äldsta son på möte på stadsdelsförvaltningen. Vi ska till familjeenheten och bli förhörda om hem förhållanden, skolsituation och sådant gällande honom. Han har Aspergers och ADD. Just nu fungerar tillvaron bra, vilket jag är innerligt tacksam för. Det beror mycket på en stabil särskola, egen taxi , bra ledsagare och en familj som lunkar på.

Återigen har mitt skrivande hjälpt mig. Nu vet jag hur jag ska börja att ta mig tillbaka till lugnet! Genom att träffa min boendestödjare i morgon och fram till dess ANDAS och ta en sak i taget.

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

Min egen lilla värld

Dom senaste dygnen har jag tillåtit mig själv att vara en riktig kuf. Jag har dragit mig undan in i min egna lilla värld.

Åh, tusan vad glad jag är att jag fått mina diagnoser. Det gör nämligen att jag kan välja att stanna kvar i mitt kufiga tillstånd utan att pressa mig tillbaka till att vara en fungerande kvinna, mamma, fru och vän. Jag har låtit Aspien i mig vara ifred och bara nördat in på att måla nattduksbord och sedan låtit grytorna i köket fyllas med trädgårdens äpplen och plommon. Jag har gjort mos, marmelad, kompott och paj. Alldeles fantastiskt gott och underbart att jag har möjligheten att stänga ner stressen, avboka allt och bara vara. 

Snart har jag nog vilat klart i min egna lilla värld där allt luktar plommon och inget ont kommer in, nämligen mitt hem. 

Förmågan att läka

Jag har fortfarande förmågan att läka, att komma tillbaka till livet med glimten i ögat.

Att pyssla i trädgården, eller röja med sekatör och grensåg är ett sätt att vila för mig. Umgås med mina barn och ta del av deras liv och skratta åt roliga youtube klipp som dom visar är befriande lättsamt. Vara i skogen en tidig morgontimma när daggen ligger som ett täcke över naturen i samspel med Charlie. Det är rofyllt och vackert. Att vila utan ljud, ljus eller något annat störande läker . Vårda mig själv genom en ansiktsbehandling eller bra ta ett långt skönt bad är gudomligt avslappnade. 

Allt detta är saker jag ägnat mig åt för att komma tillbaka ur min svacka då kraften tog slut. Men det som läker allra bäst är att avboka allt för att ha möjligheten att Stanna upp och göra ingenting! Att bara vara och kanske till och med ha långtråkigt eller känna sig ensam. Det är då det händer, jag får kontakt med mig själv och kan rå om mig själv genom att lyssna inåt . Vad behöver jag just nu? 

Detta är bara lite tankar från mig om du har någon metod på att vila mest effektivt så delge gärna den! 

Jag kan

Det är mycket som händer nu- men jag kan! 

Jag kan utföra hushållssysslor, lämna på dagis även tidigt på morgonen , gå på valpkurs, boka om möten, ta hand om måsten papper, vara kärleksfull, Arbetsminnesträna, påbörja diagnosgrupp och samtidigt må bra. Igår var en stressigt dag på grund av att vi försov oss på morgonen. Morgonen då allt ska hända på så kort tid. Stressen fanns kvar hela dagen men jag visste att idag finns det tid för vila under förmiddagen. 

I eftermiddag startar Diagnosgruppen på Aspergercenter där vi nyligen diagnosticerade träffas och pratar. Lite pirrigt men också kul att komma iväg och förhoppningsvis komma hem en erfarenhet rikare. Alltid lika intressant att träffa andra Aspies. Vi skiljer oss åt som alla människor gör men sedan finns det vissa egenskaper som är exakt dom samma. Hur vi tolkar en text, hur vi ser på regler och sedan hur vi tolkar sociala regler och kommunikation. Sedan är vi alla olika finslipade utifrån vår uppväxt miljö. Jag är otroligt välfungerande och det är få som märker av mina svårigheter i sociala situationer om jag inte vill. 

Att påbörja valpträningen med Charlie har gett mitt självförtroende, en uppåt puff. Så härligt att befinna sig i ett sammanhang utan anknytning till mina diagnoser eller mående. Helt enkelt kul!
Det roliga är också att vår Charlie behöver passivitets träning. Han ska lära sig att inte alltid hänga på det roliga....Hmmm, hög igenkänning från hans flock . Vi skulle alla behöva öva passivitets träning.Här hemma är vi hungriga på livet och ivriga inför nästa utmaning. Men de säger ju att'' All dogs has ADHD ' . ;) 



Jag kan utföra det jag vill. Jag känner mig fri och inte låst och begränsad i min kropp. 

Åter till vardagen

Härligt med helg och lördags aktiviteter. Livet får en bättre balans när veckorna delas in i dagar och ger på så sätt en fingervisning om när vi ska var aktiva och när vi kan vila.

Veckan, skolstartsveckan har varit hektisk. För mig har omställningen inneburit svårigheter då jag fortfarande håller på att ställa in mina sömnpiller och samtidigt ska kunna fungera klockan halv sju på morgonen. Vi har ju tre barn och en valp som behöver omedelbart uppmärksamhet , påklädande , frukost, dusch tjat , skjuts och promenad . Hmm, vi håller på att utforma något slags Schema över vardagsrutinerna. Jag är inte ett endaste dugg flexibel på morgonen. Jag vill göra exakt samma saker varje morgon utan mycket ljud eller  stök. Då mår jag som bäst! Nu är ju verkligheten någon annan och som sagt nya rutiner är på väg att skapas. 


Jag är enormt tacksam att alla barnen trivs på sina respektive skolor och att vi har det lugnt hemma. Vi vet hur det kan vara när någon inte mår bra. 

Tunnelseende

Igår när hela familjen studsade runt i köket för att fixa popcorn fick jag tunnelseende. Varför? Mina sinnen fick inte utrymme att sortera alla intryck, så är det att ha Aspergers syndrom. 

För mig finns inga filter. Min hjärna kan inte avgöra vilken information som är den viktigaste. Allt går rakt in samtidigt. jag måste tänka aktivt på det jag ska göra. Jag beslutar mig för att poppa popcorn i micron. Min hjärna fokuserar på att hitta popcorn påsen. Jag ser den, tar den och ska just till att lägga in den i micron då ett Nej hörs. Jag avbryts då i mina tankebanor och ser en förnärmad tioåring framför mig. Han säger:- Men mamma, varför tar du popcornpåsen ur handen på mig? Man tar inte saker ur handen på folk! Jag skulle ju poppa popcornen.

Jag ber om ursäkt och säger att han har rätt. Min hjärna kan inte prioritera rätt. Det var inte min mening att ta över. Jag sätter mig i soffan och väntar på att bli serverad popcorn. Dessa dagar som kallas semester är så vansinnigt intensiva med alla runtomkring mig hela tiden. Det är dubbla känslor, för jag älskar att umgås med mina barn samtidigt som det tar otroligt mycket energi.  Det blir bara för mycket när alla kommer samtidigt och jag blir stressad. Tack och lov att Ritalin finns som gör att min inre kaos upplevs som ett lugn. Allt blir klarare och jag får förmågan att ta ett steg tillbaka, för att ta ett prioriteringsbeslut. Nu äter jag inte den medicinen på kvällen, därav kaos i hjärnkontoret av alla intryck. 

Tidsaspekten av denna semester är något jag påminner mig själv om varje dag. Snart är vi inte lediga tillsammans längre och nästa sommar är så långt borta. Så jag vilar mitt på dagen för att hålla mig flytande. För hursomhelst så har jag en fantastisk familj med en jäkla massa energi och vilja och det är inte alla som har det! Tacksam är vad jag är trots stunder av tunnelseende. 

Hjärnstress

Lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag med hjärnstress. Hjärnstress tillföljd av en fredagsnatt med dålig sömn. 

Jag är hemma igen. Utskriven från sjukhuset Lugnet. Idag, just nu har jag landat här hemma igen, men det har tagit dessa fem dagar att först förbereda mig för utskrivning och sedan komma in i hemmets trygga rutiner. Min asperger gör dessa förändringar komplicerade. Det tar mycket energi att vara stressad och jag har återigen fått en Hörselgångsinflamationshelvete, troligtvis på grund av stressen att byta miljö. 

Så nu vet ni vad jag har sysslat med dessa dagar. Packat ner och packat upp. Komma in i rutinerna här hemma igen samt skapa lite nya sommarlovsrutiner. För nu är den äntligen här sommaren och jag har ett påfyllt förråd av energi att ta till inför sommarens aktiviteter.

Hjärnstressen börjar att avta och byts ut mot en känsla av lugn. Me like

Spanien-Here I come!

Telefonen ringde, det var min man som med mjuk röst förklarade att han tyckte att jag skulle följa med min pappa till Alicante på semester.

Han är fin denna make, vald med omsorg för 20år sedan. En klippa som står stadigt trots alla vindar, eller snarare orkaner som blåst runt mig under dessa år. Nu är han orolig, jag med för att min hjärna har kommit in i stress. Den gör så ibland, liksom låser sig på nivå högvarv och kan inte varva ner. När det blir för mycket saker som jag inte kan påverka på en och samma gång.

En oro över sonen som inte mår bra. Han bor hemma hos mormor för varken vi eller han orkar med alla utbrott. SKULD, är känslan det ger men självklart också en enorm tacksamhet över hans och min mammas relation.

Ovisshet är absolut det värsta jag vet. Igår var jag och maken på arbetslivsintroduktion och det konstaterades att jag inte är redo för det, utan har fullt upp med min medicinska behandling. Det var massa papper som skulle fyllas i och sedan var det klart. Jag är fr.o.m. nästa vecka utförsäkrad och incheckad på Arbetsförmedlingen.

Jag går in på detaljer och kan i tusentals timmar älta problem, samma problem och det känns som att befinna sig i ett enda stort virvarr av problem tillsist. Nu vet vi, att jag behöver hjälp med att klargöra tidsomfattningen. Exempelvis sa min make igår, att vi nu i en månadstid har haft en otroligt stressig period. Men innan dess var det faktist lugnt och vi hade den bästa hösten vi haft på länge. Jag minns hösten och känner värme i bröstet. Just det, så var det! Vi kommer att rida ur denna storm det är bara förfärligt jobbigt när allt tar sådan tid.


Så på eftermiddagen ringde maken alltså och ville att jag skulle åka med pappa på semester. Min första reaktion var nej, det blir för stressigt! Jag kommer inte hinna att förbereda mig, för att flyget lyfter redan på söndag kväll. Han fortsatte med att säga att han hjälper mig att ordna allt runt omkring. Jag vet att det kommer han också att göra, denna fina människa som ser att jag inte mår bra och unnar mig semester. KÄRLEK

Stress vid ADHD

Hjärnan överhettad på grund av stress, inte första gången.

Att stressa upp sig över saker gör väl alla, tänker jag. Men jag tror bara att vi ADHD hjärnor, stressar upp oss så pass mycket att hjärnan inte kan sluta tänka i 100 olika filer på en gång, dygnet runt! Så har det varit för mig nu i två dygn. Det började efter förra helgens kaos med sonens utbrott och poliseskorten till psykakuten. Denna vecka har följts av en rädsla för nya utbrott och en osäkerhet som tär, över tankarna på vad som är bäst för honom. Åh, önskar återigen en regelbok eller manual över det bästa sättet att hantera en son med depression, Asperger, ADD och förpubertet. Med en skolgång i en särskola som han inte riktigt trivs i.

Jag får hela tiden höra, att det är så bra att jag har liknande diagnoser och att jag kan hjälpa honom. Mycket möjligt att jag förstår honom, att jag vet vad han behöver men tyvärr så mår jag själv inte bra. Jag går på solceller efter att ha gått in i väggen.  Som mamma ska man orka, och det gör förbannat ont när jag inser att hans utbrott kommer dom gånger jag inte legat steget före.

Negativ stress är den stress man får av saker man inte kan påverka. En av dom är just nu stadsdelsförvaltningen och LSS handläggarna eller deras chef. Avslag på avslag efter ansökningar om fler timmar för avlösare för sonen. Har slutat räkna dom gånger vi skickat överklagan till förvaltningsrätten. Trots att både  BUP och familjeenheten på Soc har skrivit brev, och förklarat vikten av mer stöd har svaret blivit nej.  Sonen har fyra timmar i veckan med sin avlösare. Fyra timmar.

Hur kommer jag då ur detta stresstillstånd?
Det fina med mig är att jag lärt mig det. Att göra något kreativt och låta händerna arbeta och tankarna vandra fritt är en sådan måbra sak.

Idag kommer en nära vän hit och distraherar mig ;), får mig att tänka på något annat. Sonen har checkat in hos mormor över helgen och alla kan andas ut, för en stund.

Från himmel till pannkaka, eller tvärtom

Dagen med stort D, idag skulle sonen tillbaka till skolan efter en månads frånvaro.

Morgonen startade med en elvisp till son som springer runt och stressar. Han har förmågan att delge att han är stressad. Han är laddad och det är påsklov och planeringen är att åka på äventyrsbad. Skoj med andra ord. Taxin kommer och vi lyckas få med och på det som behövs. Mobil,badkläder, jacka, hörlurar, ta morgonmedicin, skor oj oj oj nu svischar han ut genom dörren.

Lugnet lägger sig men oron finns kvar. Efter någon timme textar jag och frågar hur det är. Katastrof, inget bad idag, inget att göra, allt suger, vill hem....SUCK 

Jag svarar att jag förstår att han är besviken, kramar om, kanske rita något? 

Jag vill hem! Blir svaret. 

Jag känner en stor klump i magen. Varför kan det inte bara fungera någon gång? Maken ringer och styr upp att personalen fångar upp sonen. Hela dagen går, utan att jag riktigt kan släppa oron och tankarna på sonen. Vill ju så gärna att han ska känna sig trygg och glad i skolan.

Klockan är fyra och in flyger en superglad kille. Han har gått tipspromenad och bakat hallonpaj. Haft kul! Imorgon blir det äventyrsbad och han har valt att lämna kvar sina badkläder så att han inte glömmer dom! 

Njuter av hallonpaj som sonen stolt bjuder på ! Från pannkaka till himmel blev det idag ! Håller kvar den känslan ! 

Nej till påskhets!

Känner mig lite mallig över att kunna berätta att jag satt ner foten och sagt NEJ, i år blir det ingen påskhets!

När man som i min familj, består av två stycken aspies, som är allergiska mot stökighet så är högtider inte bara av godo.

 Dessa tillfällen älskar jag att ha en diagnos, eller två! :) Jag har Asperger och ADHD! Jippi, jag behöver inte vara en duktig flicka och bjuda in hela släkten och spela happy family. Tänk att det ska ta 36-år och två diagnoser för mig att våga säga Nej. Men nu är det iaf gjort och magkänslan är befriande lätt!

I år kommer min energi och kärlek gå till min familj, mina finaste nära och kära. Vi ska ha det lugnt och förutsägsbart. Äta gott, mysa, promenera, kolla film och chilla. me like
Vi ska också försökta skapa några påsklovsregler och ramar. Icke att förglömma, då jag har ett stort behov av struktur och rutiner. Utan planering så svajar det lätt och skapar en inre stress.
 

GLAD PÅSK,

var rädda om Er!