Inte kul någonstans...

Bloggen skulle ju vara ett sätt för mig att visa att det finns mycket som är humoristiskt i att leva med och brevid en människa med ADHD och Aspergerssyndrom. Då menar jag hur man tolkar saker och reagerar jämfört med alla NTV- are.

Faktum är att min ambition inte har lyckats då livet varit ovanligt tufft senaste tiden. Inte kul någonstans. Tänker i allafall fortsätta att skriva då det är ett sätt för mig att förstå vad som verkligen händer. Idag träffade jag och älsklingen min läkare, sjuksköterska och psykolog. Maken är mycket orolig då jag mår allt sämre. Energinivån är lika med 0. Jag är också rädd då jag inte ser någon större förbättring, eller typ ingen förbättring trots intensiv vila i över en vecka nu.

När vi sedan börjar prata om vår situation från årsskiftet då stödet från brorsan, Mrs Doubtfire och en stadsdelsförvaltning med kaos och som inget ökat stöd ger så är det inte konstigt att den frustration vi känner leder till utmattning. Tårarna började rinna utan avbrott. Jag försöker dagligen att hålla all denna jobbiga fakta ifrån mig och nu staplades  elände efter elände på varandra. Min läkare är orolig och undrar om jag vill att hon ordnar en plats på en depressions-

avd. så att jag får vila. Jag vill inte lämna mina barn utan mig någe mer. Vi måste ju förtusan ha rätt att få den avlastning som vi i familjen behöver, för att jag ska slippa bli så utmattad att jag är tvungen att läggas in.

Håller ut en stund till inlindad i filtar liggandes i min soffa i mitt hem med min katt! Jag kommer nog snart tillbaka till humorn som alltid fått mig att må bättre ! Kanske gjorde jag det redan i morse. Då jag samtalade med en kär vän och jag sa att det skulle vara skönt att få byta plats med brorsan en stund...Kanske inte fyra år men kanske fyra veckor. Gärna då i isoleringscell, med mina trädgårdsböcker, kanske en doftpelargon och mitt kedjetäcke. ;)