Skuldkänslor

Ännu en dag i frysboxen är snart till enda. Kan det vara vårtrötthet som gör mig såhär matt? Troligtvis inte! Det är nog min ADHD som aktiverat min hjärna för intensivt en period.

Vilken tur att min psykolog var så flexibel, att vi kunde ha ett telefonmöte för att ge svar på dom sista pusselbitarna som behövdes för att färdigställa min utredning. Jag orkade inte ta mig iväg någonstans idag. Nu väntar jag mig utredningen i brevlådan inom kort. Diagnoser i klartext. Ja, vi får väl se vad dessa kommer att bidra med. Förhoppningsvis en större ödmjukhet till mig själv, då jag dom senaste dagarna börjat skuldbelägga mig själv. Hur svårt kan det vara? Vad är jag för en svag individ? Stackars alla andra som behöver komma till undsättning när kraften tar slut! SKULD Nej, den vill jag inte känna. Finns ingenting bra med den känslan. Inget konstruktivt kommer ur skuldkänslor.

Min sjuksköterska pratar allt för ofta om att jag behöver lära mig att sänka min ambitionsnivå. Att jag har en hög ambitionsnivå, för hög när det gäller det mesta. Att jag satt en nivå för hur jag ska göra saker och det sliter på mig att hålla den nivån. Nu är det ju så att dessa nivåer har jag skapat för att kunna vara den jag är idag. Genom att kopiera förebilder under mitt liv har jag lyckats plocka in dom inslag som idag står för min person. Jag prioriterar min familj och mitt hem högt. Med glädje pysslar jag om dem och när hemmet är vackert mår jag bra. Ordningen gör att jag inte behöver lägga massa energi på att leta eller memorera saker som ligger på fel plats. Räkningar och andra viktiga papper är i pedantisk ordning. Hur ska jag annars lyckas ha en översikt?

När hon gång på gång nämner att jag måste sänka ambitionsnivån så vet jag VAD hon menar men inte HUR jag ska göra. Vet inte hur man gör något halvhjärtat, även om jag vet att det säkert skulle göra att mina batterier skulle hålla längre. Att jag inte behöver vara i frysboxen lika länge, lika ofta. Denna förbannade lagom är nog min livs hittills svåraste utmaning! Good enough, var det någon som sa. Lite enklare men vad innebär det? När vet jag att det är good enough? Jag har alltid strävat efter att göra mitt bästa enda sedan barnsben. 

Aspie som jag är önskar jag en checklista på vad jag ska göra för att uppnå 'Good Enough' nivå. Köpa färdiga bullar vid barnkalas, dammsuga en gång i veckan, ringa en vän två gånger i månaden....? Inser att det som ni NTV-are känner automatiskt är lagom är något jag måste lära mig. Nu, snart tant ska jag lära mig att sänka ribban och inte följa de strategier som fått mig att fungera och uppfattas normal. Hmm svårt! 

Skuldkänslor för att inte räcka till.Bort med er! Jag gör faktiskt mycket mer än jag klarar av och det vet dom. Mina käraste, dom ser mig och allt jag fortfarande ger. En frus totala kärlek och en mammas varma famn!