Vem är jag?

Att välja ensamheten vid Aspergerssyndrom. Att undvika det som är jobbigt. Att behöva hålla någon i handen? Är det jag 2013?

Idag kom då äntligen min nya LSS handläggare på hembesök. Hon ska förövrigt sluta om en månad men kommer väl hinna med att dra mitt ärende. Efter att ha lyckats att ta bussen åt fel håll så hittade hon tillsist till mitt hem. Här hemma var då redan min boendestödjare 'fnittertippan'. Jag väljer att kalla henne det för hon är just en sådan som fnittrar förjämnan. Vi satt och drack te o delade på tårtresterna från gårdagens födelsedags firande.

In kommer en ung kvinna i en äldre kvinnas outfit och illrött läppstift. Hi hi. Det visade sig att hon var rak, tydlig och lättsam. Me like. Jag tillät mig att slappna av och berättade min historia. 

Den historia om en en flicka som kämpat stenhårt från dag ett för sina rättigheter. En som växt upp i ett hem med missbruk,vräkningar, otrygghet och överlevt. En flicka som alltid sökt efter hjälp och närhet. Tankat och kämpat vidare. Att sedan som vuxen alltid presterat och lyckats nå sina mål. En kvinna som lyckats behålla en klippa till man, föda tre barn, göra karriär, träna och att inreda hus.( Vi har flyttat många gånger och vi lever nu i vårt femte hus. ) Att yrkesmässigt göra karriär som säljare, genom att lära sig en ny roll att spela. Alltid nyfiken och redo för nästa utmaning. Det var jag!

Tillsist blev det för mycket .

Den totala utmattningen var ett faktum.

Nu snart hela tre år senare vet jag inte riktigt vem jag är längre. När jag sitter här i köket och beskriver hur svårt det är för mig att ta mig utanför huset. Att allt med flera moment känns så jobbigt att jag hellre struntar i det. Att jag inte orkar träffa mina vänner så ofta som jag kanske borde. Jag föredrar ensamhet många gånger. Att jag inte uppnår ett enda mål senaste åren, vilket gjort att jag tappat motivationen att ens påbörja något. Att kraften är slut. Finito. Mitt självförtroende är brutet, jag vet inte min förmåga för jag kommer inte längre i mål. 

LSS handläggaren frågar till sist hur vi får det att fungera och svaret är att det inte fungerar. Vissa kvällar är jag så slut att orden inte finns. Att jag tappar saker och blir yr. Jag behöver mer stöd. Fnittertippan ser till att vi skapar en struktur att följa, att jag håller mig till planen och att jag ser till mina behov. Nu ansökte jag om fler timmar än dom tolv jag redan har per månad. Jag håller tummarna! 

Kanske måste jag acceptera att år 2013 behöver jag någon att hålla i handen. För jag vet inte ännu hur jag ska förhålla mig till livet med mina nya aspiga egenskaper. Dessa har kommit att dominera min personlighet på senare tid. Från Tigers personlighet till Nalle Puh!