Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.