Hennes miserabla uppsyn når mig genom bilrutan och jag kan inte värja mig från dom känslor hon väcker hos mig . Dels är min spontana reaktion att stanna upp och hjälpa denna människa . Fråga vart hon ska eller om hon behöver skjuts. Jag är för feg för det.
Det är ett hårt samhälle vi lever i och ju svagare du är desstu hårdare är vårt Sverige. Många gånger har jag funderat på denna kvinnas öde och tänkt att det kunde vart jag eller du. För när du förlorat fotfästet är avgrunden inte långt borta och du är helt beroende av ditt sociala nätverk för att plocka upp dig och strida för dina rättigheter.
Jag hade kunnat hamna där , ständigt promenerande, kanske för att dämpa ångesten eller vad vet jag för att överleva . När jag förlorade fotfästet totalt och låg inlagd sex veckor på psyket och behandlades med litium mot en felaktig bipolärdiagnos så fanns min man där. Han och min mamma kämpade för mig och såg tillsist till att jag fick en npf utredning som visade på helt andra diagnoser. Asperger och ADHD blev diagnosen. Resan tillbaka började då när jag kom hem till min älskade familj igen. Tacksam, evigt tacksam!
Jag hoppas innerligt att nån finns för kvinnan med den miserabla uppsynen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!