Poliseskort

Ringer polisen när sonen får sitt andra raseriutbrott för dagen och det inte går att lugna honom.
Att bli så arg för minsta lilla sak som händer, som inte blir exakt som man tänker kan inte vara lätt.
Denna gång var det dags att ta den dagliga promenaden. Lillebror som lovat följa med hade ingen lust längre. Han hade redan gått en långpromenad efter storebrors första utbrott. Hursom så kunde inte sonen acceptera att lillebror inte ville följa med, utan gick till attack mot hans dator och sedan mot honom. Sedan var kalabaliken ett faktum. Han röjer allt i sin väg och är så arg att vi inte får kontakt med honom. Jag ber dom mindre barnen att gå upp på övervåningen. De gråter och är rädda. Maken försöker hålla fast en stor kille vilket är svårt. Jag ringer polisen. Sonen har fått utbrott massor av gånger och vi har löst dom själva. Denna gång är kraften slut, så jag ropar på hjälp. Hjälp, vår son mår dåligt. Familjen mår dåligt. Hur löser vi detta?

Polisen i telefonen är tydlig, lugn och vänlig. Han meddelar att det kommer att komma en polisbil inom några minuter. Där står dom nu i hallen . Maken går upp till dom andra barnen. Jag kramar om en förtvivlad son. Efter ett samtal så beslutas att dom ska skjutsa oss till psykakuten.

Väl där får vi träffa en läkare på en gång. Han frågar vilken hjälp vi förväntar oss att kunna få. Jag känner tårar som bränner innanför ögonlocken. Känslan av en elefant på bröstet och att jag bara vill lägga mig ner på golvet och ge upp.... Nu fungerar ju inte det. Jag är där som mamma. Det är inte jag som ska få hjälp utan sonen. Sonen är väldigt lugn nu. Säger att han är trött och vill åka hem. Läkaren ställer lite frågor om skola, medicinering och BUP. Sedan får vi gå.

När vi går ut därifrån skiner solen och det är vacker utsikt. Ibland kan saker vara så vackra att det gör ont. Så är det nu. ALLT gör ont och känns hopplöst. Jag känner mig som en väldigt liten flicka som sökt hjälp men inte fått det. Tårarna rinner och vill inte sluta rinna. Jag vill inte att sonen ska se mig så ledsen. Vill absolut inte att han ska känna skuld. Förklarar att jag är ledsen för att kraften tar slut och att vi är på möte efter möte och inget ger någonting. Han är lugn och säger att nu har vi iaf pratat och rett ut saker. Jag säger att jag inte känner mig tillräcklig som mamma. Vi kramas och gråter båda två där ute på gatan med den vackra utsikten. Jag känner hans värme och lugn. Jag vet att han känner min kärlek och min sorg. Han säger att jag är världens bästa mamma och när jag frågar varför säger han:
För att du är den som ger mig hopp!