Världsautismdagen 2 april

Hur det är att leva med autism . Idag är det Världsautismdagen och vi ska lägga lite extra energi på att sprida kunskap om detta dolda funktionshindret.

Tittade på nyhetsmorgon på TV4 i morse. Det var ett  inslag om autism och autismdagen. En kvinna med Asperger var där och berättade om sin diagnos och hennes verklighet. Hon hade fått sin diagnos redan vid tio års ålder och fått adekvat hjälp och anpassning. Klicka gärna på länken för att se inslaget. Hur det är att leva med autism

Efter att ha sett inslaget kände jag ett stort behov av att delge hur jag  ser på det hela. Alltså hur är det för mig att leva med autism eller som i mitt fall Aspergerssyndrom.
Att leva med autism och hur det är att leva med autism är en väldigt svår fråga. Svaret har jag aktivt sökt under mitt dryga år som diagnostiserad aspie! Det jag nu tror mig veta är, att det är en stor bredd på detta autismspektrum och att individerna har väldigt olika personligheter. Men dom likheter jag ändå tyckt mig finna när jag mött, lyssnat eller sett illustrationer av andra med samma eller liknande diagnos är följande:

• Vi tolkar saker bokstavligt. När jag varit på föreläsning med andra aspies har vi hakat upp oss på exakt samma formuleringar.
• Småprat-Varför prata, om det inte leder till något? Varför dessa artighetsfraser, som inte betyder något. Att säga:´ Kom hem och grilla någon gång´ bara för att säga orden. Inte vilja det, egentligen utan det är bara en fras en utfyllnad. 
• Behovet av TYDLIGHET. Vad är det jag ska göra nu? Vart ska vi åka sen? Kanske behöver förstärkas med hjälp utav bilder.
• Bildspråket. Jag har tagit del av flera mindmaps och andra dokument som varit exakt så som jag skulle ha gjort dom. Jag minns när jag blivit vän på Facebook, med Lotta Abrahamsson och hon visade en bild på sin almanacka. Hon hade markerat gröna fält i den för sina vilodagar. PRECIS som jag gör och dessutom använde hon exakt samma färg.
• Följa regler till punkt och pricka. Vi blir väldigt upprörda om någon inte gör det. Regler är förklarande för oss och gör det lättare att anpassa oss till samhället.
• Ögonkontakt. Vi lär oss att det förväntas att vi ska se den vi pratar med i ögonen, men det är inget vi gör naturligt eller finner bekvämt. Det blir för mycket information att ta in.
• Perceptionen är annorlunda. Vi uppfattar ofta ljus, ljud, beröring och lukt på ett annorlunda sätt.
• Det tar tid att formulera ett svar. Vi måste in i hjärnan, hämta orden och sedan formulera dom för att slutligen prata. Detta gör att vi oftast inte hinner med att samtala, i konversationer där mer än två människor är inblandade.
• Avstånd och närhet. Svårigheter att veta hur nära man ska stå när man pratar.
• Personligt och privat. Att skilja på vad som är personligt och privat information. Vad berättar man till vem.

Det är underligt men samtidigt befriande att veta att min hjärna har ett annat sätt att fungera, en annan programvara men jag är inte ensam om det. Det finns dessutom ingenting som säger att vårt sätt att pussla ihop intryck och känslor är fel sätt. För vad är egentligen normalt?