Psykakuten

Hur blir ett barn bemött när det kommer till Psykakuten ?

 

Vi åker till min lilla mamma för att övertala sonen att komma hem. Han ligger där i sängen, rullgardinen nere och blicken på dataskärmen. Det läget har det varit i två veckors tid.Klockan är 14.00.

 

Jag lyckas efter en stund få med honom ut på en promenad, vilket i sig är en stor bedrift. När vi går där och pratar brister det för honom. Så mycket känslor som behöver komma ut.

 

Först efter att jag bemött hans ilska och att jag fått hans sko i huvudet kommer slutligen gråten. Då finns jag där och vi har kontakt! Total kontakt! Jag lyssnar på honom och han berättar återigen om att han inte orkar längre. Att hoppet på förändring försvunnit.

 

´Vi har testat allt, ny skola, nya mediciner , allt mamma och jag mår fortfarande dåligt. ' Det skär i mitt mamma hjärta. 

 

Han har rätt, jag har gått vid hans sida och sett honom kämpa och försökt att anpassa sig. 

Jag bestämmer att vi ska åka in till barn och ungdomspsykiatrins akutmottagning. Först ringer jag, många gånger men det är bara upptaget. Sonen tolkar detta som ett tecken på att dom inte bryr sig, det finns ingen hjälp att få när man mår såhär. Vi åker in.

Väl där blir vi så väldigt bra bemötta! Trots att dom har massor att göra och det är mycket folk i väntrummet så tilldelas vi ett eget rum. Stort rum med lugna gröna färger och sköna stolar runt ett bord. En sjuksköterska kommer och pratar och frågar vad vi vill ha ut av dagens besök.

 

Vi vill att någon lyssnar på sonen. Visar att det finns hjälp och reder ut varför han är deprimerad. 

 

Han får berätta, om nya skolan där slag är vardagsmat och de tuffa äldre killarna på rasterna som skrämmer honom och om hur jobbigt det kan vara hemma med små syskon som hela tiden låter.  Att i förra skolan gjorde det ont i hjärtat och nu gör det ont på kroppen. Därför drar han sig undan, hemma hos mormor där det är lugnt och utan krav. 

 

De lyssnar och reder ut för sonen. Han behöver sova, äta och röra sig för att må bra. Skolan kommer kanske inte lösa sig på en gång men att han kan kräva att känna sig trygg i skolan.

 

När vi åker därifrån är vi nöjda !

Klockan är 17.00. Vi har visat sonen att vi bryr oss och att det faktiskt finns vuxna som lyssnar. Nu ska vi bara få honom att inse att det även finns vuxna som agerar! På måndag väntar nätverksmöte med BUP, skolledning och soc. Håller tummarna att det leder till något konkret! 

Lejonmamman är beredd!