Att känna oro, bedövande oro som ångest över nya saker när man är en aspie.
Redan som mycket liten fanns den här oron,jag känner igen den som drar och sliter i mitt inre. Kaos i huvudet och kaos i kroppen. Nu när jag är äldre och förhoppningsvis klokare vet jag att det är bara slöseri att vara orolig. Oftast kan jag hålla den i schack genom att andas, yoga eller prata om vad som oroar mig. Men när livet är som nu och det är för mycket pusselbitar som flyger omkring då tar oron över.
Idag ska jag skriva in mig på arbetslivsintroduktion tillsammans med min nya handläggare på försäkringskassan. Vill inte! På något naivt sätt hade jag sett fram emot den här dagen, när mina sjukdagar tar slut och jag skulle vara frisk. I alla fall så pass frisk att jag kunde vara med på någon datakurs eller något annat skoj som händer på Arbetsförmedlingen. Jag är van att klara av saker, att vara duktig och göra det som förväntas. Idag är jag oförmögen till det, att göra det som förväntas av mig. Det skapar stress. Hur ska jag vara då, på detta möte. Ska jag komma dit i mjukisbyxor och en tofs på huvudet? Verka disträ och okontaktbar?...Efter det att mina diagnoser sattes leker jag ibland på sådana här möten. Låtsas att jag inte vet att man ska ta varandra i hand, se varandra i ögonen och andra sociala koder. Nått roligt ska man ha och det känns väldigt befriande! Är det något jag vet, så är det hur man förväntas uppträda.
Gick på en utbildning nyligen och träffade andra aspies. En ung kille frågade föreläsaren: ´Kommer jag att sluta känna oro när jag blir äldre?´. Mitt svar är nej, men du kommer att lära dig olika strategier för att exempelvis vara mer förberedd och du kommer genom erfarenhet inse att oron inte är där för att stanna!
Skrattar gott här hemma vid datorn åt de små spratt du spelar dessa människor ibland! :) Du har rätt. Nåt kul skall man ju ha! Älskar din formulering: "Är det något jag vet, så är det hur man förväntas uppträda" :)
SvaraRadera:) Det är befriande att kunna busa ibland men också en rättighet att inte behöva prestera och sätta på sig en mask eller en roll då man inte mår bra. Jag är annars expert på att spela lämpliga roller. När man träffar människor på möten som är där i sin arbetsroll som läkare, handläggare eller dylikt behöver jag faktist inte vara så förbaskat normal. ;)
SvaraRaderaRåkade ramla förbi din blogg, eftersom jag av olika anledningar funderar över på att jag kan ha åtminstone drag av asperger och att det därför jag inte får det, eller ja livet, att liksom funka hela vägen utan att jag hela tiden tar slut.
SvaraRaderaHar du några tankar på om hur man kan veta om den oro man har beror på drag av asperger eller för att man helt enkelt är en orolig person?
Jag är klart mindre orolig nu (är 32) än när jag var yngre, men det känns mer som om det är för att jag är mer livserfaren, vet hur fler saker går till. Är fortfarande otroligt osäker på ett sätt jag inte kan motivera.
Hej Anna, ledsen att det tagit lång tid för mig att svara men jag har varit off-line.
RaderaOro är förmodligen något som skiljer sig mycket åt mellan människor. Hur man upplever oron, vad man oroar sig för och hur den eller om den påverkar det vardagliga livet. Jag kan bara svara utifrån min egen erfarenhet och den säger mig att min oro för nya saker och händelser har med Asperger att göra men också en uppväxt som ibland saknade trygghet. Däremot har den inte begränsat mitt handlande,utan jag har tagit mig iväg på olika saker efter ett stort planerande.
Självklart bidrar livserfarenhet till mindre oro men jag förstår din undran om varför du har denna oro!
För mig är det viktigt att få en klar bild av vart jag ska och hur jag tar mig dit. Det skapas ett bildspel i mitt huvud som gör att jag kan slappna av.
Vet inte om svaret var till någon hjälp, hoppas det! Kul att du hittade min blogg - välkommen!
Kram