Syskonkärlek

Idag vill jag skriva om min storebrors och min relation. Så olika men ändå så förbaskat lika på vissa sätt. Han är kriminell och har ADHD.

Vår uppväxt, tillsammans i ett hem med en missbrukande mamma som presterade på topp i arbetslivet och bland vänner och bekanta har inte varit lätt för någon av oss. Hon var till lags och hjälpte alla på bekostnad av sig själv. Hon kan inte säga nej. Hon har druckit hela vår uppväxt. Jag har varit mamma åt min mamma. Min bror har slagits, skolkat och terroriserat mig och sin omgivning bäst det gick. Jag hatade honom! Han fick sin diagnos för två års sedan då jag tjatat på honom att söka hjälp. Ingen kan säga att han inte levt livet. Rest, startat projekt, levt som en kriminell stekare. You name It. Så rastlös men även han så förbaskat lojal och en do-er.

När jag flyttat hemifrån kom han hem till mig och frågade om han fick låna min klädkammare för att förvara lite saker i. Jag sa ja. När han och hans kompis sedan kom med en mängd olika vapen blev jag fly förbannad! Jag skällde ut både honom och kompisen. Vilket övertramp, jag har aldrig velat beblanda mig med olagliga saker. Vill inte gå runt och ha ont i magen. Där och då blev riktlinjerna satta gällande vår framtida relation.´ Jag är din syster, en skötsam sådan och jag vill umgås utan att ha ett smack att göra med ditt kriminella liv. ´

Så har det varit i snart 20 års tid. Han har levt sitt liv och jag mitt Svensson liv. Villa, volvo, vovve o.s.v. Under dessa år har han suttit i fängelse ett antal gånger och jag har besökt honom, med bebis i magen, med små barn och med make. Första gången var jag så ledsen för hans skull, tyckte att han var ett offer. Han sa då att ´Don´t do the crime, If you can´t do the time´. Det kändes bättre då men nu när han sitter häktad håller jag inte med. Han häktades innan jul. Fytusan för det. Denna gång skulle han inte sitta inne, han behövs här hos oss! Finns ingen som förstår mig så bra. Vi blev oerhört påverkade av hans försvinnande. Min son gick in i en depression och det gjorde nog jag med. Vi saknar hans stöd, tokiga upptåg och hans energi!

Min bror betyder otroligt mycket för mig. Jag älskar honom! Det finns ingen i hela världen som jag litar på så mycket som han. Det finns många människor som gett mig rådet att utesluta honom från min familj. Han är instabil och inte en person man kan lita på. Det är lätt att hamna på fel sida av lagen själv o.s.v. För mig har den risken aldrig funnits. Jag vet vad som är rätt och fel och han vet vart jag har dragit gränsen.

När jag mådde som sämst förra året och låg inlagd på psyket fanns han där. Varje dag i sex veckor. Jag hade inte sovit och hjärnan gick på högvarv, så läkarna drogade ner mig. Hemskt, som tur var minns jag inte så mycket av denna period själv. Hursom, min bror var där varje dag, såg till att jag hade det jag behövde och tog mig med ut på promenader. Han hjälpte mig att hålla i glaset då jag darrade för mycket...Allt det betydde oerhört mycket för mig. Men det allra bästa med honom är hans humor. Vi delar en sjukt svart humor som gör att vi kan vända dom mest bisarra hemskheter till något att skratta åt.

Efter en tid började jag att pigga på mig, då jag låg inne på sjukhuset och ofta hände det att jag vaknade fyra på morgonen med ADHD energi d.v.s. extremt mycket myror i brallan och i huvudet ;). Då kunde jag ringa honom. Ja, jag visste att även han var vaken. Jag beskrev mitt tillstånd och han svarade:
`Du vet vad du ska göra,syrran. Sätt på dig skorna och gå en rask promenad, så kommer du må bättre sedan!´

SYSKONKÄRLEK
Nu brevväxlar vi, igår fick jag ett brev och jag kunde höra honom sittandes brevid mig och skratta. Jag är otroligt tacksam att vi har denna relation även om det ibland innebär mycket oro, sorg och saknad.