Att be om hjälp!

Förmågan att be om hjälp är något som jag besitter. Redan från barnsben blev jag lärd att ställa frågor om det var något jag inte förstod. Det blev många frågor! Men jag lärde mig också att be om hjälp när jag inte längre klarade av något själv.  Jag ser det som en styrka att kunna be om hjälp!

Jag har så gott som alltid höga förväntningar på min omgivning. Det speglas absolut av de höga förväntningar jag har på mig själv.Därför blir jag gång på gång förvånad över människors sätt att bete sig i sin yrkesroll eller relation i förhållandet till mig och min familj. Livserfarenhet har fått mig att inse att alla människor som jag upplever som vänliga och omtänksamma inte alltid är det. Nu, med livets hårda skola i ryggen vet jag att ibland är det bara ett spel,som jag absolut inte behärskar att delta i. 

Därav min begränsade umgängeskrets, men vilken umgängeskrets, fylld av noga utvalda vänner som funnits i vått och torrt. Om vi nu byter fokus till myndighetspersoner och hela samhällets uppbyggnad. Nu pratar vi heavy stuff. Jag har bara nosat på dessa personer och deras lagar som dom slingrar sig förbi, gång på gång.

Avlastning var ordet. Vi behöver bli avlastade som föräldrar. Jag vet inte hur många myndighetspersoner, nätverksmöten, ansökningar, överklaganden och samtal som vi som trasig familj ska behöva delta och genomföra innan hjälpen kommer. När kommer hjälpen?

Igår läste jag i Tinas blogg munderbar om hennes vardag. Om hur hon aktivt valt att avstå från insatser, på grund av att det tar oerhört mycket energi för något som sedan inte fungerar i praktiken. När jag läste hennes inlägg så gick det upp för mig att loppet kanske är kört. Vi kanske inte blir tilldelade varken mer avlösartimmar eller boendestöd. Kanske är det dags att ge upp? När är det dags att ge upp?

Here we go again, jag har ingen aning!

Faktum att förra måndagen ringde jag till socialtjänstens jourtelefon på familjeenheten och sa att nu orkar vi inte vara bra föräldrar till våra barn längre! Vi behöver hjälp-NU! Under helgen hade min kraft helt tagit slut och min man hade roddat med tre barn varav en med NPF-diagnoser. På söndag kvällen brast det för honom när sonen kastar spagettin i hans ansikte. Han blev vansinnigt arg. Så arg som man inte ska behöva bli om man är en förälder i balans. Jag fick ta av krafter som inte fanns för att försöka lösa denna situation. Om vi hade haft avlösare hemma under helgen så hade min man fått tid för återhämntning. Då hade detta bråk aldrig skett!

Efter någon dag ringer en handläggare från stadsdelsförvaltningen och det dom kan erbjuda är en föräldrarutbildning. Detta är Sverige idag! Ett skämt. Vi kan snart undervisa i NPF diagnoser och olika strategier för att få vardagen att fungera. Vi har tyvärr inte kraften att leva fullt ut som vi lärt oss på miljoner av föreläsningar, BUP besök, böcker och Google information. Vi behöver ingen utbildning eller någon psykolog som ska granska oss!

 Vi behöver konkret avlastning i hemmet!

I måndags ringde jag igen och berättade att jag är orolig då jag planeras att läggas in nästa vecka. Då står maken ensam med tre barn. Jag ska läggas in för att jag har en utmattningsdepression som aldrig verkar bli bättre under dessa levnadsvilkor.Vi behöver hjälp nu! Idag är det torsdag och fortfarande ingen återkoppling.

När det gäller familj och vänner så finns det dom som verkligen ställer upp! Sedan finns dom som väljer att titta åt andra hållet. Hur kan man titta åt andra hållet när en närstående mår dåligt? Inte vet jag.

Att be om hjälp är lätt för vissa och svårt för andra. Om någon nära dig har en besvärlig situation, så våga finnas till och lyssna! Det hjälper mer än du kanske tror!