Utmattningsdepression vid Asperger och ADHD

I väntan på att läggas in på en heldygns vårdmottagning för utbrända personer har jag fortfarande feber och en extrem matthet. Jag försöker få ett grepp om vad denna heldygnsvård kan innebära. Letar febrilt i min bildbank uppe i hjärnkontoret...

Jag tänker i bilder och då menar jag exakta bilder. När någon säger sjukhus kommer det upp bilder från  dom sjukhus jag besökt. Jag kommer ihåg detaljer som färg på väggarna, sofftygets textur, vilka växter som fanns samt lukten. Människornas ansikten däremot ofta suddiga, men jag kan minnas detaljer som extremt stora glasögon eller om en person hade dålig andedräkt.

Nu när det är bestämt att jag under nästa vecka ska erbjudas en plats, på för mig ett nytt sjukhus utan att jag har några referens ramar eller bilder därifrån, så har jag svårt att förstå vad jag ska göra där.  Kontrollfreak som jag är undrade jag under gårdagens besök hos min sjuksköterska just det :

´Vad förväntas av mig?´

`Vilken behandling kommer att kunna ges till detta ospecifika tillstånd?´

Återigen önskar jag att jag hade ett synligt sjukligt tillstånd som påminde både mig och min omgivning om vad jag har problem med. Det kunde exempelvis vara en gipsad arm där det framgår att jag inte förmår att lyfta något på sex veckor och att efter tre månader är jag helt återställd. Åh, vilken prognos! Men där är inte jag, långt ifrån! Att gå in i väggen, bli utbränd eller att ha en utmattningsdepression följs av en enorm tomhet då du aldrig kan veta hur pass återställd du kommer att kunna bli. Livet förändras och begränsas av små kuber av energi som du måste hushålla med för att kunna förbruka på något du verkligen prioriterar. 

 När jag satt där hos min sjuksköterska, så kom jag fram till att jag ska läggs in för att ett dropp med ny energi ska sättas in. Nu fick jag en ny bild att förhålla mig till. En vit korridor, gröna växter, sjukhuslukt, vänliga människor och lilla jag som behöver tanka näringslösning från ett dropp. Funkar.

 Men det är trots allt väldigt abstrakt när orken helt har tagit slut. Tycker ändå att jag försökt ta hand om mig- men sedan kommer livet. Livet som stormar för det mesta hos mig. Jag övar mig på att kunna sitta på havetsbotten, andandes lugnt och känna frid medan jag observerar vågornas framfört däruppe vid ytan.
Jag är inte där ännu.

Utan jag simmar,flaxandes precis under ytan för att komma upp och få lite syre...När jag ser på det såhär förstår jag att min kraft är slut.

Nu när jag har en skapat en bild av heldygnsvården och dess syfte så infinner sig ett lugn. Jag är tacksam att det finns en plats för återhämntning och att jag inte ska behöva må så dåligt som jag gör nu. Jag har blivit sedd och det förväntas ingenting av mig!