Jag har nog alltid tyckt att döden är fruktansvärd och något jag är rädd för. Men aldrig någonsin har jag valt att titta åt andra hållet. Utan jag har aktivt stått bredvid som besök på sjukhus eller hjälpt någon annan anhörig.
Jag vet nu att vi aspies kan ha svårt att dra gränser för när jag slutar och du börjar. Men jag kan bara stolt konstatera att i min familj backar vi inte för döden! Vi tar den i hornen och gör det som måste göras. När min farmor låg för döden var det bara min mamma som fick sköta om hennes personliga hygien. Mamma bodde i stort sett på sjukhuset den sommaren. Tillsist somnade hon in men hon var inte ensam.
Denna gång är det min älskade makes morfar, som är 94 år som ligger för döden. Han står honom mycket nära och han har handlat och fixat allt till honom sista åren. Vi står vid gammel morfars sida och jag känner en sådan ömhet inför denna människa som för 20 år sedan varmt tog mig till sig. När vi besöker på sjukhuset så tackar han som han alltid gjort för besöket !
Det är något speciellt med livets gång, det gör ont och är vackert på en och samma gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!