Det går till en gräns detta med närhet och social kontakt. Min dotter som snart blir fyra är min absoluta älskling, men efter flera dagars intensivt pratande, argumenterande, gråtande och fysisk närhet så säger hela min kropp och mitt sinne Låt mig vara! Detta ger mig dåligt samvete men samtidigt vet jag att om jag inte får tid för mig så går jag sönder.
Det har hänt så mycket bra den sista tiden och jag mår bättre än på flera år. Jag har inte haft möjligheten att stanna upp och städa i hjärnkontoret för att lägga dom nya pusselbitarna på rätt plats. För att kunna göra det behövs tid, vila och möjlighet att fritt skapa i trädgården eller fotografera. Utan familjens krav på min närvaro. Det är dock bara lillasyster som inte lämnar mig ifred. Hon är för liten för att förstå.
Jag har dragit i aktivitets bromsen och har slutat svara i telefonen. Men idag ville telefonen aldrig sluta att ringa och det gjorde att jag till sist svarade. Där på andra sidan luren var min älskade bror. Vi har inte pratat med varandra sedan december förra året då han blev häktad. Det gjorde mig väldigt glad och så roligt att berätta för honom att vi just nu mår ok. Jag fick också möjligheten att berätta om Charlie, vilket han redan visste men ändå. Jag vet att han kommer att gilla honom när dom ses. Han är en riktig hundmänniska. Brorsan har dömts till tre års fängelse och han hoppas få permission till hösten.
Att stanna upp och härbärgera alla intryck är livsnödvändigt för mig. Skapa ordning i kaoset är nödvändigt. Även om kaoset just nu består av väldigt många bra saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!