I helgen tog vi en biltur ut på landet, min älskade man och jag. Jag har haft en sådan längtan till naturen, lugnet, enskildheten och tystnaden. Vi åkte bilen länge, länge så länge att både lilla dottern och valpen somnat för länge sedan. Vi åkte förbi små samhällen med en kyrka som samlingsplats och endast en skola. Slutligen tog vi en färja ut på en ö där vi kikat på några hus på Hemnet. Vi konstaterade ganska snart att det var väldigt idylliskt denna soliga höstdag med all sprakande höstfägring. Vi åkte efter en traktor där en kvinna satt upp mellan potatissäckar på flaket. Snacka om härlig syn för oss förortsbor. Vi njöt av utflykten och att få uppleva landet, men vi åkte glatt tillbaka till fastlandet med färjan och fortsatte färden hemåt.
Hemma. Jag älskar vårt hem. Vartenda liten detalj i detta hus och i dess trädgård är noga utvalt av oss. Här får jag ro i själen. Vi har aldrig bott på en plats längre än fyra år. Rastlösheten har börjat riva och slita i mig och en rädsla över att missa något om jag står still på samma plats för länge har varit bedövande. Nu vet jag att det har varit min ADHD som drivit mig framåt utan några som helst betänkligheter. Lyckan är fullkomlig över att jag nu kan sätta fingret på ett beteende som är ett ADHD relaterat beteende och som jag inte längre låter styra mig.
Jag är nog väldigt mycket mer harmonisk, balanserad och trygg i mig själv än vad jag någonsin har varit. Och det bästa av allt är att bara en femminuters bilfärd från mitt hem finner jag ett stort och för mig outforskat naturreservat som jag och Charlie nu promenerar i. Härliga höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!