Jag och min kropp

Kroppskännedom, kroppsmedvetenhet vid Aspergerssyndrom och ADHD. Efter att ha slutfört min Diagnosgrupp på Aspergercenter har jag blivit ännu mer medveten om min problematik gällande motorik och min kropp.

Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den. 

Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp. 

Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän. 

Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat. 

Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram. 

På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år? 

Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie.