En heldag för mig själv

Måndag morgon och tystnaden i huset är påtaglig och njutbar. Äntligen ensam. Det är bara Charlies smaskande på sitt tuggben och diskmaskinens dova brus som hörs. In genom mina skira gardiner skiner solen och jag ser fram emot en promenad i den svala höst luften. 

Vilken vecka det har varit denna höstlovs vecka. Fullfart, är bara förnamnet men mycket har varit roligt också. Det är bara det att jag blir så trött och sinnes känslig när jag hela tiden utsätts för stimuli.  Tillsist orkar hjärnan inte filtrera någonting utan allt går rakt in. 

Den som är intensivast hemma just nu är lilla syster . Vi har haft några månader då allt bara fungerat. Nu är en ny trots/ jag kan själv / jag bestämmer / jag busar period inledd. Den startade i helgen då jag redan var trött efter en veckas Höstlov. Hon är aldrig tyst. Hon är aldrig still. Hon kräver 100% uppmärksamhet. Det är som att ha en tornado hemma då hon far genom huset. Jag kommer på mig själv att bara kommunicera nej, sluta, ta det lugnt, skärp dig, lyssna på vad jag säger o.s.v. Som den enda kommunikationen hon får höra. Hon slår sig på saker ideligen under hennes framfart. Hela kroppen är full av blåmärken och rivsår. Min lilla tjej, jag älskar henne så mycket! Det gör mig orolig för att även hon har ADHD, men än så länge låter vi henne vara outredd och bara vara ett fyraårigt energiknippe med stark vilja. 

Just nu i denna stund är allt lugnt och stilla och jag är tacksam över denna heldag för mig själv.