Jag är djupt besviken på den vanliga människans sätt att fungera. Denna helg har en vän, nyligen fått det förtroendet, visat sig sätta sig själv och sina egna behov framför ord hon lovat. Min man var borta i fem dagar och hon skulle hjälp till. Tydligen väldigt lätt att lova men betydligt svårare att genomföra. Nu smsar hon och undrar om jag kan hjälpa henne med hennes CV.
Jag uppfattas tydligen som en dum åsna? Vad vet jag ? Det jag vet är att det gör ont , ont ända in i märgen och därför är jag tyst. Tyst och sviken.
När min man väl kom hem igår, saknad och längtad efter, är han ett vrak. Jag fixar ett bad till honom, lagar mat han gillar och sedan kan han inte hålla sitt humör i schack. Han och äldsta sonen råkar i sådan dispyt att jag ringer polisen för att få stopp på deras slagsmål.
Där sitter jag återigen med mina två andra barn och vår hund och önskar att människor skulle kunna vara lite mindre Ego, stolta och trångsinta och faktiskt leva på ett sådant sätt som gör dem stolta över sig själva.
Jag vet att jag dömer människor hårt, men dom människor jag valt att tagit till mig förväntar jag mig det allra bästa av. Vilket även gäller dom förväntningar jag har på mig själv. Att vara en bra människa.
Kanske ska jag träffa en vän och berätta om allt detta, eller så får det vara osagt. Endast denna text är beviset för vad och hur jag känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!