Jag valde att prata

Familjen hade en tuff tid efter äldsta sonens utbrott och makens frustration som visades i ilska. Jag valde att släppa ut mina känslor till en nära vän och jag stod stark under konfliktens gång.

Jag är förbaskat stolt över mig själv. Under det kaos som rådde under ett par dagar efter att sonen polisanmält min man för misshandel var mitt huvud iskallt och klart. Mitt sinne var inte grumlat av hysteriska känslor, oro för framtiden eller sorg. På något sätt visste jag att jag skulle komma ur detta med båda fötterna på jorden tillsammans med mina barn.

Huruvida det rörde sig om misshandel eller inte kan inte jag avgöra. Att stoppa en son som väger 80 kg från att slå sönder hela huset kräver ett stort motstånd, vilket naturligtvis uppfattas både skrämmande och hårdhänt. Åklagaren har lagt ner utredningen och vår handläggare på soc vet hur mycket vi engagerar oss i våra barn.

Min man går i samtal på Aspergercenter för att förstå och acceptera sonens svårigheter. Han pratar säkerligen om mig också. Trots att vi levt tillsammans i 20 år finns det säkert saker som är svåra att förstå för honom. Vad vet jag?

Det jag vet, är att jag lovat mig själv att aldrig någonsin går med på att mina barn ska få leva i samma förnekelse som jag växte upp i. Den tryckande tystnaden som uppstod, när det hänt något ofattbart jobbigt och allt kvävdes av denna tryckande tystnad. Jag kommer aldrig att acceptera alkoholism, överdriven ilska eller obearbetat frustration i min familj.

Tack du fina vän, som gav mig stöd och fick mig att lita på mitt eget omdöme och valde att stå upp för mig själv och de värderingar jag har. Tack min älskade, trofasta man som även han landade med båda fötterna på jorden