Nu är vi i inte där ännu utan vi trevar fortfarande i mörkret efter hjälpmedel, dvs läkemedel som funkar. Jag vet att det finns så mycket åsikter om barn som äter antidepressiva, vuxna också för den delen, men dom har nog inte en jäkla aning om hur man som mamma känner när ens barn tappar livslusten och skadar sig själv. Eller har sådan ångest att han bara sitter och skakar i soffan. Vem ska behöva må så?
Jag vet att det är något som är defekt i min hjärna, min mammas, min brors och ett av mina tre barn som gör oss extra känsliga för att drabbas av depressioner. Jag kämpade i 36 år på tusen miljarder olika sätt för att få ro, slippa ångest och depressioner. Alla alternativa metoder utom piller vilket ledde till att min hjärta brann ut. Utbränd hjärna .Den långa resan mot rätt diagnoser och rätt mediciner började och det hat varit en låååång resa men nu kan jag innerligt säga att jag skulle inte vilja leva en enda dag utan mina piller. Jag lever i nuet, jag har ingen ångest, jag tänker mig för och jag åker inte en känslomässigberg och dalbana genom livet.
Varför skulle jag då inte förespråka att även min älskade son får möjligheten att hitta en medicinering som fungerar för honom?
Imorgon är det jag som kontaktar hans läkare för rådgivning och förhoppningsvis en medicin justering. Sedan får vi vänta på vårens solstrålar och den kommande vårens läkande krafter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!