Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person.
Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn.
Vad jag känner igen mig! Både nu och att reagera med att bli introvert och all tid jag var för mig själv som liten. Hur jag när jag var yngre (=före barn) tog mig dagar och helger då jag isolerade mig och minimerade intryck och kände att det var precis vad jag behövde. Jag tänker att kanske diagnosen kan hjälpa mig att inse att jag har ett behov av egentid. Inte bara som i att vem vill inte ha det, utan att det är livsnödvändigt, utan det så fungerar jag inte, på grund av de där autistiska dragen.
SvaraRaderaDet är livsnödvändigt för oss! Det borde vara en rättighet eftersom vi slutar att fungera annars. Kram
SvaraRadera