tisdag 29 april 2014

LIVET


Stanna upp, mitt i våren och lev! 


Stopp, stopp stanna jag hinner inte med!.....

Så var vi här igen, månadsskiftet april - maj när allt händer för fort . Våren vill inte vänta utan exploderar i värme och pollenfrön. Barnens lov avlöser varandra och där i mellan är det utvecklingssamtal, klassträffar och kalas . Vårförkylningarnas ankomst är ett faktum eller är det pollenallergi?


Mitt upp i allt detta ska jag och min älskade make iväg på en weekend till Istanbul. Känns lite väl lyxigt med tanke på allt vackert och roligt som händer i maj månad. Hursomhelst tycker maken att detta är nödvändigt eftersom vi aldrig hinner ses, prata, umgås, älska eller allt det andra som ett par behöver för att bevara det som kallas oss.


Igår var jag hos min läkare eftersom min sjukskrivning skulle förlängas. Hon undrade hur jag ser på min framtid, om jag funderat på att introduceras på arbetsträning eller sa hon rehabilitering? Nä, det kan hon inte ha sagt. Hmm, det känns i alla fall förjävligt varenda gång detta tas upp. Det känns dessutom längre, längre och bortom rimligheten att jag inom dom närmaste månaderna kan utföra något som helst slags aktivitet utöver den som kallas att leva för stunden. Jag är hundraprocent engagerad i mina barn och deras behov , vårt hushåll, hålla strukturen, umgås med dom som ger mig så mycket tillbaka och att se glädjen i det som fungerar. Hon vet allt detta, min läkare men hon måste ändå alltid ställa dessa frågor. Om jag ska vara ärlig vill jag inte att hon slutar göra det. För vad skulle det betyda? Att jag är totalt bortkopplad från det friska samhället där arbete är den väsentliga delen av livet? Är det den väsentligaste delen av livet? För inte så länge sedan tyckte jag nog det! Jag tyckte dessutom att min jobbidentitet var min identitet. När jag förlorade kampen mot utbrändheten och insåg att jag inte skulle kunna återgå / rehabiliteras tillbaka till mitt arbete var jag helt vilsen för en stund....., en väldigt lång stund. Jag visste inte längre vem jag var. Vilka kläder skulle jag bära? Vilken identitet var jag? Första tiden var det inga som helst svårigheter då sorgen, ångesten och skammen fick mig att vilja försvinna och bli osynlig. Denna period var svart ett självklart färgval.


Nu, bär jag hela regnbågens palett av färger och klär mig i klänningar igen. Jag har hittat min identitet som mamma, fru, vän och kreatör. En Kreatör är någon som jobbar med att vara kreativ och använda sig av sin fantasi. Jag är en jäkel på att skapa rum, arrangemang och det mesta som är vackert. Det är just nu det som ger mig självförtroende. Lite lustigt kan jag tycka med tanke på att jag aldrig har haft ett bristande självförtroende förrän jag gick in i väggen och aldrig lyckades komma igen. En bristande självkänsla har jag däremot brottats med men nu har jag en självkänsla utan dess like. 


Jag gillar, älskar, skrattar med mig själv! 


Jag är tacksam för livet och allt det vackra som ryms inom det begreppet. Jag vill dela en bild av två av mina underbara barn under årets första picknick. 


LIV 







2 kommentarer:

  1. Tänk vad lika du och jag tänker och vår resa genom utbrändheten. Du har kommit betydligt längre än mig och där du är önskar jag att jag ska vara nu nu nu. Men det är en omöjlighet.
    Blir lite avis på din/er stundande resa. Låter helt underbart. Tack för att jag har fått och får vara en del i ditt liv. Tänk om jag kunde ha din förmåga att skapa vackra ting...... Tur att du finns och kan hjälpa mig. Puss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskade vän , vi går sida vid sida och jag kommer alltid att stötta dig precis som du alltid gör för mig. Du har en förmåga att få mig att känna mig älskad och accepterad för den jag är och du lyssnar tålmodigt när jag har något på hjärtat. Puss

      Radera

Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!