Förra året denna tid låg jag inlagd på Erstasjukhuset. Min son fick då ut trean och grät för att jag inte var med. Han kom in till stan efteråt och vi åt lunch på Erstaterassen och sedan ville han inte skiljas åt. Han följde med mig på avdelningen och spelade på min IPad medan jag vilade en stund. Efter det var det eftermiddagsfika och sedan keramik, något han tycker är väldigt roligt. Vi fikade, skapade i lera och hade en fantastisk eftermiddag tillsammans.
Att idag orka, vilja och kunna vara med där på skolgården och sjunga 'Din blomstertid nu kommer' tillsammans betyder så mycket . Min man och vår lilla dotter var också med och efteråt fikade vi på Gatuea. Älskade ungar! Det är dom som gör livet så givande och jag känner mig uppskattad.
Att jag har svårt att hålla fokus under all sång och tal är som det är . Jag kan le åt att min fokus helt plötsligt är på ett gäng med gröna larver som spunnit in sig i ett blad.... Det är att vara en Aspie det , att hela tiden uppmärksamma detaljer och att ha svårt att se hela sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!