En längtan efter ett sammanhang

Ibland slår den till , längtan efter att tillhöra ett större sammanhang.  Ett arbete att gå till, en hobby som leder till sociala kontakter. Att ha ett socialt nätverk och flera järn i elden. Min verklighet är långt därifrån. Jag har nog aldrig varit så begränsad i mitt sociala liv som nu. Det finns några noga utvalda, nära vänner som är kvar efter min kollaps.

Min man berättade under middagen om hans planer framöver. Fyllda av kick-offer och resor med vänner. Jag blev grön av avund. Jag vill också! Jag vill också dra iväg, busa, leva och känna mig levande.

Nu är sanningen en annan. Jag trivs bäst hemma med min familj. Jag har mina rutiner och mina kära nära mig. Där jag kan vara mig själv och kan gå undan närhelst det passar mig. Jag slits mellan min önskan att träffa vänner och mitt behov av en strukturerad vardag. Ibland gör det ont-idag är en sådan dag.

Ljuset kom snabbt tillbaka när min mamma ringde och föreslog en kryssning med mig och barnen i helgen. Vilken tur att min känsla vände från en sorgsen till en förväntansfull. Min man är värd allt roligt som kommer i hans väg och jag missunnar honom inte det minsta att få egentid och att ha kul.