Ibland räcker inte kärlek...

När vet man att man har gjort allt som är möjligt att göra och det är dags att ge upp? Hur kan man överhuvudtaget släppa taget om sitt barn som man vakat över sedan graviditetsbeskedet?

Jag minns en nyårsafton som firades hemma då jag var 13 år. Vi hade gäster och jag hade precis bäddat ner mig i sängen och lyssnade på musik. Jag hade fått en ny kompaktstereo i julklapp som nu gick varm dygnet runt. Mitt rum var  min trygghetszon. Här var allt ordnat på mitt sätt. Tryggt och väldigt mycket sötare än resten av lägenheten. Plötsligt hör jag bråk utanför dörren och jag förstår att det är min storebror som kommit hem. Bråket excellerar och jag höjer volymen och vill få bråket att försvinna. Det gör det inte. Istället öppnas dörren och min pappa kommer in och säger att brorsan håller på att slå sönder hela hemmet. Han sätter sig på min sängkant och slår med darrande hand numret till polisen.

När polisen väl kommer har brorsan redan stuckit. Barfota med blödande fötter. Han hade slagit sönder ett glasbord och sedan fortsatt slå sönder rummet med glasskärvor på golvet. ADHD arg. 

Jag tar mig in i köket där mamma sitter hopkrupen i en stol och gråter medan en av gästerna säger
' Han behöver bara kärlek .' 

Efteråt säger mamma till mig, att är det något brorsan har fått så är det kärlek. Det är så lätt att ha åsikter, om varför ett barn inte mår bra eller vad som är bäst att göra när man aldrig ens varit i närheten av någon som är ADHD arg! 

Det gör så förbannat ont när jag tänker på detta minne och drar paralleller till min son. Han med ett hjärta av guld och en sådan känslig själ  som vi krigat för i tolv år nu. Vår förstfödde son. Kanske är gränsen nådd nu? Kanske vi måste släppa taget och hålla tummarna att han landar mjukt. Jag vet inte. Fram till dagens datum, har jag när maken sagt att vi måste hitta ett alternativt boende till honom sagt tvärt nej. Att i sådana fall flyttar jag med honom. Men jag är mamma till två barn till och jag älskar min man. Jag vill inte lämna dom. 

Vilken tur att inga beslut måste tas idag! För idag har han landat mjukt hemma hos sin mormor och min mamma. Min älskade lilla mamma, du skulle bara veta hur mycket jag förstår dig nu! Ibland räcker inte bara kärlek.