Remiss skickad

På eftermiddagen ringde min söta sjuksköterska och frågade om det var ok att läkaren skickade en remiss, till en som hon valt ut speciellt lugn och lämplig avdelning som dom trodde skulle vara bra för mig....och jag sa Ja!

Har det hänt er att man själv inte inser hur tufft det är i livet eller hur förbannat trött man egentligen är? Att man stålsätter sig gång på gång för att orka lite till, lite till och sedan ännu mer. Eller att karusellen bara ökar takten och du har inte förmågan att hoppa av eller vågar för vad händer då? 

Om inte, så kan jag berätta att det är där jag är nu. Kraften är slut, definitivt slut. Jag måste få hjälp nu. Det är inte okej att inte orka duscha, promenera, prata eller umgås mer än under en dag eller två. För mig har det blivit min tillvaro att räkna ut hur mycket energi olika saker tar och planera för återhämtning i x antal timmar, dagar eller som nu veckor. Inte ok! 

Tacksamheten över att min älskade man ser detta! Även till min läkare som är en silverlady på 60 plus som gång på gång bevisar att hon verkligen förstår vad JAG handlar om. Hon skriver utlåtanden till socialtjänsten  och har nu även hittat en plats där hon tror att jag kan få den vila jag behöver. Ett nytt sjukhus en det tidigare...håller tummarna att det blir så. 

Tänk att livet fortsätter att vara tufft och oförutsägbart. Hur länge till? Vilken hjälp behöver jag egentligen?