Läkarbesök med guldkant

Jo, du läste rätt. Läkarbesök med guldkant. Jag har nämligen efter år av    aktivt sökande världens, för mig bästa läkare.

Hon har varit min läkare i drygt ett år nu och det var hon som skrev remissen till sjukhuset Lugnet. Idag har hon kallat mig för ett sista besök, inför hennes ovanligt långa semester på åtta veckor. I en timme är det bara hon och jag och jag känner hennes engagemang och vilja att hjälpa mig. Jag berättar att jag knappt vågar att andas, utav rädsla att falla ner i depression igen. Att jag njuter av dessa dagar då mitt humör är stabilt. Vi beslutar att låta den nya medicinen vara kvar på nuvarande låga dos. Men att om jag deppar, eller börjar pendla så ska jag höja den igen.

 Vi pratar om skillnaden mellan att ha bipolär sjukdom och att ha ADHD. Hon säger att det är en hårfin skillnad ibland och att det är ett av hennes svåraste bedömningar att avgöra. Det är dock så att vid bipoläritet så går man in i hypomani och gör saker man annars inte skulle göra. Vi konstaterar att det gör inte jag. Jag är bara en person som ibland är väldigt glad för att senare pendla till sorg eller något annat känslotillstånd.

Hon frågar om hur mina barn mår. Namnger dom ett efter ett och vi pratar om dessa underbara ungar och deras personligheter. Konstaterar att killarna nu är 12 och 10 år och att jag kan lämna dom ensamma hemma för en stund utan problem. Jag berättar om min busiga, kavata och otroligt gulliga lilla tjej. Hur man inte kan lämna henne ur sikte för ens en sekund utan att hon hittar på nya upptåg.

Vi pratade om mitt nya sjukintyg nu när tre månader av arbetsintroduktion är avklarad. Jag har ju varit inlagd, delvis pga den stress detta var. Nu väntas 365 nya dagar som sedan följs av 550 st till. Innan dom tar slut SKA jag vara frisk. Min läkare är noga att poängtera att vi har god tid på oss att skapa dom rätta förutsättningarna för mig. Målet är att hitta en ny kreativ sysselsättning. Allt kommer flyta på så länge som det är lugnt hemma...

Sedan, kanske den viktigaste biten av allt så pratar vi om framtiden.

 MIN FRAMTID

Det känns så jäkla bra att jag faktiskt kommit fram till två saker som jag återigen önskar att bjuda in i mitt liv. Det första är keramik. Att skapa med lera är för mig höjden av avspänning och min kreativitet blomstrar. Sedan är det en önskan att skaffa en hund. En önskan som funnits länge men tiden har inte varit rätt. Nu, känns det rätt och hela familjen har samma önskan. Det har inte varit en självklar önskan och min läkare liksom vänner och familj har undrat om det kommer att bli en belastning för mig. Jag är uppvuxen med hundar och saknar ett hundliv. Promenader, lydnads träning, bus och närhet. En hund skulle hjälpa mig att hålla rutiner, bryta isolering samt ge tillbaka av kärlek. Jag har svårt att se att det är en belastning. Nu väntas det att hitta hunden med stort H som passar vår familj och katt. 

Sedan väntar kanske någonstans runt hörnet mitt nästa arbete. Det kommer när jag vet vad det är jag vill göra. För går det lätt så är det rätt.