Min första stora kärlek fick både hårda ord och slag från mig. Vilken som mådde sämst av det kan jag ju aldrig veta, men jag vet att jag skämdes och ångrade mig djupt. Vi var tonåringar och jag tror faktiskt att vi var ett par för att bådas hemförhållanden var dåliga. Jag var otroligt svartsjuk och det var befogat då han var otrogen mer än en gång.
Det jag lärde mig var att dina handlingar går aldrig att göra ogjorda. Hårda ord sitter kvar länge, länge och kanske aldrig helt glöms bort. Den stora lärdomen var att ju hårdare du kontrollerar någon desstu mer vill din kärlek bort från dig. Ett bildspråk är en hund med strypkoppel som ju mer du drar och sliter i kopplet desstu mindre tillit finns kvar. Är det inte just tilliten som ligger till grund för en trygg och kärleksfull relation?
Att ha Aspergers syndrom och vara kär är så fullkomligt gränslöst. Jag vet inte vart jag slutar och min kärlek börjar. I en kärleksrelation är jag ärlig, rak och omtänksam. Jag måste kunna lita på min kärlek, att han vill mig väl och tar hand om min själ. För jag är skör och har inga filter utan jag älskar fullt ut.
Det är på riktig, så var försiktig med hur du behandlar dom du bryr dig om. För vad vore livet utan dina nära relationer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!