Denna söndag ägnade jag åt att besöka min bror i häktet. Jag hade kraften att köra bil dit med full volym på stereon och med sällskap i bilen. Jag har inte oroat mig för besöket och den visitering som det innebär att besöka någon i häktet. Bestämde mig för att ta det som det kommer. Ja, min BH pep i metalldetektorn men jag behövde inte avlägsna den. Vilket jag inte vet om jag hade accepterat. Hade jag valt att avstå från besöket då? ...vet inte men den möjligheten finns ju alltid. Knarkhunden var ledig så jag slapp att bli sniffad mellan mina ben.
Så när jag väl träffade brorsan var jag bara riktigt glad att se honom och höra honom berätta om sina drömmar. Älskar hans förmåga att byta tankebanor, mål och att välja glädje. För hur hade han och jag annars överlevt denna ibland så sjukt jobbiga tillvaro, om vi inte bara valt att helt enkelt garva åt det! All kärlek och respekt till honom. Vi ADHD hjärnor kan ha det grymt roligt tillsammans. Vilka planer och idéer man kan bolla under ett två timmars besök i ett litet rum på häktet. Ni skulle bara veta.
Segern är att jag inte blir lika trött av intryck som ljud och ljus, men också att jag har kraft! Kraft att leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varmt tack för ditt visade intresse. Jag svarar så fort jag har möjlighet!