Tunnelseende

Igår när hela familjen studsade runt i köket för att fixa popcorn fick jag tunnelseende. Varför? Mina sinnen fick inte utrymme att sortera alla intryck, så är det att ha Aspergers syndrom. 

För mig finns inga filter. Min hjärna kan inte avgöra vilken information som är den viktigaste. Allt går rakt in samtidigt. jag måste tänka aktivt på det jag ska göra. Jag beslutar mig för att poppa popcorn i micron. Min hjärna fokuserar på att hitta popcorn påsen. Jag ser den, tar den och ska just till att lägga in den i micron då ett Nej hörs. Jag avbryts då i mina tankebanor och ser en förnärmad tioåring framför mig. Han säger:- Men mamma, varför tar du popcornpåsen ur handen på mig? Man tar inte saker ur handen på folk! Jag skulle ju poppa popcornen.

Jag ber om ursäkt och säger att han har rätt. Min hjärna kan inte prioritera rätt. Det var inte min mening att ta över. Jag sätter mig i soffan och väntar på att bli serverad popcorn. Dessa dagar som kallas semester är så vansinnigt intensiva med alla runtomkring mig hela tiden. Det är dubbla känslor, för jag älskar att umgås med mina barn samtidigt som det tar otroligt mycket energi.  Det blir bara för mycket när alla kommer samtidigt och jag blir stressad. Tack och lov att Ritalin finns som gör att min inre kaos upplevs som ett lugn. Allt blir klarare och jag får förmågan att ta ett steg tillbaka, för att ta ett prioriteringsbeslut. Nu äter jag inte den medicinen på kvällen, därav kaos i hjärnkontoret av alla intryck. 

Tidsaspekten av denna semester är något jag påminner mig själv om varje dag. Snart är vi inte lediga tillsammans längre och nästa sommar är så långt borta. Så jag vilar mitt på dagen för att hålla mig flytande. För hursomhelst så har jag en fantastisk familj med en jäkla massa energi och vilja och det är inte alla som har det! Tacksam är vad jag är trots stunder av tunnelseende.