Normal familj- Nej tack!

Varit ute i trädgården med Charlie brevid mig och beskärt hallonsnåret. Harmonin är total i naturen. Känner ett lugn sprida sig i kroppen när solen spricker upp och skimrar mellan molnen.

Jag har dippat varit upprörd, arg, ledsen och allmänt besviken på dom som borde stå mig närmast. Idag hade jag och min älskade man tid att prata, eller rättare sagt vi tog oss tid att prata. Nu förstår jag hans frustration och uppgivenhet på ett mycket bättre sätt. Jag har kommit mycket längre på min resa mot acceptans att vi har dom funktionshinder som vi har i familjen. Först chock, sorg och sedan ilska... Varför ska vi drabbas av detta? Sedan när man vänt och vridit på detta faktum så tillsist infinner sig en acceptans. Nu kan jag till och med vara otroligt glad över att vår familj inte är som alla andra 'normala' familjer. För vad innebär det att ha en normal familj?  Låter i mina öron ganska trist. Här, i vår familj är det extra ALLT som gäller. Extra mycket känslor, extra mycket husdjur, extra mycket av samma intresse, extra mycket kärlek. 

Livet handlar så mycket om att våga stanna upp och reflektera över det som faktiskt fungerar, istället för att se allt det andra som inte fungerar. Jag har den förmågan och jag njuter fullt ut av min älskade valp som ser allt för första gången och han njuter minst lika mycket som jag av naturen och dess gåvor. 

Så alla ni fina som följer min blogg se till att njuta av det som faktiskt fungerar, om så bara idag.